Tron på sändebudet i al-Fatiha
Den här texten är ett stycke från Ibn Qeyims förklaring av det första avsnittet i Koranen, al-Fatiha. Och vårt sändebuds största bevis, Koranen, blir ännu tydligare när man ser hur innehållsrikt detta sju-radiga avsnitt (sura) är, ytterligare ett tecken på att den är från Allah.
[1:1] I ALLAHS NAMN, DEN BARMHÄRTIGE, DEN NÅDERIKE
[1:2] Lov och pris tillkommer Allah, världarnas Herre,
[1:3] den Barmhärtige, den Nåderike,
[1:4] Domedagens ägare.
[1:5] Endast dig dyrkar vi, och endast dig ber vi om hjälp
[1:6] Vägled oss på den raka vägen,
[1:7] den väg de vandrat som Du har välsignat med Dina gåvor; inte de som har drabbats av [Din] vrede och inte de som har gått vilse!
…Och den (avsnittet al-Fatiha) innefattar bekräftelse av profetskapet ur flera aspekter:
- För att han är ”skapelsens Herre.” [1:2], så det är inte passande att han lämnar hans tjänare försummade utan syfte och plikter, utan att de känner till det som gynnar dem i det här livet och då de återuppstått, och utan att känna till det som skadar dem däri. [Att tro detta] innebär ett förnekande av hans herreskap, och att man tillskriver Herren, den Högste, det som inte anstår honom, sannerligen har de underskattat honom då de tillskrivit honom detta.
- Ur Allahs namn ”Allah” [1:1, 1:2], som betyder den Dyrkade, och det går inte att känna till hur man dyrkar honom förutom genom hans sändebud.
- Ur Allahs namn ”den Barmhärtige” [1:1, 1:3], för hans barmhärtighet omöjliggör att han skulle försumma hans tjänare och inte informera dem om hur de når det högsta tillståndet som de kan nå. Så om han kallas för den Barmhärtige med rätta, då nödvändiggör det att han sänder sändebud och uppenbarar böcker, mer än vad det nödvändiggör att han sänder ner regn och att han för fram gröda och säd. Så barmhärtighet innebär att förse det som ger liv till hjärtan och sinnen, mer än vad det innebär att förse det som ger liv till kropp och varelse, men de förblindade förstod inte mer av detta än att boskap och andra djur har ett överflöd, men de kloka kunde uppfatta mer utöver det.
- Nämnandet av domedagen [1:4], då det är dagen då Allah ger tjänarna tillbaka i gengäld i för deras handlingar, så de belönas för goda saker och bestraffas för trots och synder. Och Gud skulle aldrig straffa någon utan att ha bevisat sanningen för honom, och beviset har endast etablerats genom hans sändebud och böcker, och de är utgångspunkten för belöning och bestraffning, och baserat på dem så sker placerandet på domedagen, då de goda placeras i njutningens boning och de syndiga överträdarna placeras i elden.
- Ur hans uttalande: ”Endast dig dyrkar vi, och endast dig ber vi om hjälp.” [1:5]. För att Herren, den Upphöjde, bör endast dyrkas på det sätt som han älskar och är nöjd med. Och att dyrka honom innebär att man är tackar och älskar och bävar för honom, naturligt och förståndigt för ett välbehållet förstånd. Men hur dyrkandet sker och vilka saker man kan dyrka med, det kan vi inte veta förutom genom hans sändebud och deras klargörande. Och det här visar att sändandet av sändebuden är en fråga som är väletablerad i förståndet och som en kunnig person inte kan förneka, på samma sätt som han inte kan förneka skaparen, så den som förnekar sändebuden han har även förnekat den som sände dem, och han har inte bekräftat honom. Och därför gjorde Allah den som förnekar sändebuden likvärdig med den som förnekar honom.
- Ur hans uttalande: ”Vägled oss på den raka vägen.” [1:6] Och vägledning är förklaring och anvisning, sedan framgång och insikt vilket sker efter förklaring och anvisning, och det är omöjligt att få förklaring och anvisning (av den väg som Allah valt) förutom från sändebuden [1:7]. Så när förklaring, anvisning och definition har fåtts, då följer vägledning genom framgång därefter, och bekräftelse i hjärtat, och kärlek och vördnad hamnar i hjärtat. Och han blir berörd av den, och han finner frid i den, och han åtrår den.
Skrivet av: Ibn Qeyim al-Jewzia
Översatt av: alquran.se