Profeternas väg i kallet till Allah – vägen av visdom och intellekt (del 3)

Varför började alla profeter med att korrigera frågor som rör tron?

Låt oss ta de allvarligaste problemen, jag menar politiska, sociala och ekonomiska problemen, och det värsta av dessa är bristfälligt styre, låt oss väga detta mot brister i frågor om tron. Väger dessa två lika tungt i Allahs och profeternas ögon, eller är det så att den ena är farligare och har värre konsekvenser?!!

I Allahs och profeternas ögon, så är det som är det farligaste av dessa två och det som förtjänar mer fokus genom olika tider och sändebud, det är shirk och dess manifestationer, vars ondska och korruption inte kan liknas vid någon annan ondska oavsett storlek.

Så baserat på detta upprepar vi: ”alla profeter började med att korrigera frågor som rör tron och med att strida mot shirk och dess manifestationer” det är det som vishet och intellekt nödvändiggör, och det beror på följande orsaker:

För det första: att de brister som är kopplade till tron, som shirk, vidskepelser, och de olika typer av vilseledning är tusen gånger farligare än de problem som kommer av brister i styret och annat. Om vi inte förstår detta och tror på det fullt ut så har vi ovetande dumförklarat alla sändebud, vi söker skydd hos Allah all från vilseledning.

Dessa brister omfattar ledarna och undersåtarna. Ledare genom tiderna utom de som trott, ödmjukar sig själva för avgudar, och statyer och gravar. De bygger dem, skyddar dem, och dyrkar dem och offrar till dem. Och de tror fullt och fast att dessa saker har auktoritet utöver deras egna materiella auktoritet. Så de tror att dessa saker kan skada dem eller gynna dem genom sin dolda auktoritet, i deras tro, och med deras osynliga styrande krafter, eller i minsta fall tror de att dessa saker kan medla hos Allah för att deras personliga mål ska uppfyllas.

Och det tydligaste exemplet på ledarnas underkastelse till avgudarna är överträdaren som påstod sig vara en gud – Faraon som skrytsamt sade:

Jag är er Herre, den högste!”, och han sade: ”Jag känner inte till någon som är er gud utom mig!” Allah nämnde vad hans folk sade till denne överträdare som påstod sig vara en gud: ”Societeten bland Faraon folk sade, ’Ska du låta Moses och hans folk sprida fördärv och överge dina gudar?’ Ser du hur den störste överträdaren som påstod sig vara en gud, hur han ödmjukar sig för avguda-statyerna och gör dom till hans gudar.

Också Namroud, kungen av Kaldéerna som påstod sig vara en gud, som beordrade att man bränner Ibrahim sedan Ibrahim, må han prisas och välsignas, hade tagit sönder avgudarna, för att hämnas för dessa avgudar, för att det var hans gudar, och de indiska och persiska kungarna dyrkade avgudar och eld. De gamla kungarna i Romarriket, och dagens ledare i Europa och Amerika dyrkar avbilder och korset. Och hur många av muslimernas tidigare och nuvarande ledare drabbas av den prövning som orsakas av de dödas bortgång, så att de bygger gravar över dem, med deras hjärtan är bundna till dem med kärlek, hopp och fruktan. De faller in i det som Allahs sändebud (må han prisas och välsignas) fruktade för hans församling, och som han varnade för.

Av det här blir allvaret i profeternas metodik och dess korrekthet klarare för dig, och även vikten av det starka ställningstagandet som Sändebudet (må han prisas och välsignas) hade mot avgudar och gravar kommer klarna för dig. Dessutom klarnar Ibrahims vishet, och djupet av hans tänkande och hur långt framåt han tänkte när han gjorde det bestående kallet som genljuder i alla hörn och varje generation:

Och bevara mig och min avkomma från att dyrka avgudarna, min Herre, de har verkligen lett många vilse! Så de som följer mig, de hör till de mina, och de som inte lyder mig, sannerligen är du förlåtande, barmhärtig. [Ibrahim 14:35-36]

Så som ni ser så var Ibrahim, till det yttersta, på sanningen och det som är rätt, han sökete skydd hos Allah från avgudarnas faror, och han sökte inte skydd från ledarnas faror, trots påtagligheten av deras förfall och deras fara.

Och efter denna tydliga presentation av profeternas kall, särskilt de som det berättades om i denna presentation, särskilt om Ibrahim och Mohammed, må de prisas och välsignas.

Så vi bör fråga oss själva; varför vi finner att profeternas kall fokuserar på avgudar och liknande saker, inte som de saker som vi finner att det fokuseras på idag, som fokuserar på ledarna och som låter sig distraheras av ledarskapsfrågor som är sekundära, bort från de primära, grundläggande frågorna som rör trosuppfattning.

Så vilken av dessa två grupper har ett bättre tillvägagångssätt och är mest vägledd?

Svaret: Detta är en mycket hemsk fråga, vi ber Allah om förlåtelse för det. Vänder vi oss till dessa kallare som växt upp i dessa mörka tider där Islam har blivit något ännu mer främmande för folk, och lustarna styr dom som en hund drar sin ägare? Så som Allahs sändebud sade.

Nej, egentligen får man inte jämföra dom två grupperna, och inte heller dom två tillvägagångssätten.

Ser du inte hur svärdets status minskar, om man säger att svärd är vassare än käpp”

Nej det är flera nivåer värre än så.

För det andra: Allah sände inte sändebuden för något annat än att lära folk vad som är gott och varna dom för Allahs straff och det som är ont.

Allah, den Högste, sade:

Människorna utgjorde en gång ett enda samfund, sedan sände Allah profeterna som förkunnare av ett glatt budskap och som varnare.” [al-Baqara 2:213]

Vi sänder Våra budbärare enbart som förkunnare av hoppets budskap och som varnare. Så de som tror och bättrar sig skall därför [på domedagen] inte känna fruktan och ingen sorg skall tynga dem.” [al-An’am 6:48]

Vi sänder Våra budbärare enbart som förkunnare av hoppets budskap och som varnare.” [al-Kahf 18:56]

…sändebud som förde med sig ett glatt budskap om hopp och varnande ord, för att människorna, efter [att ha hört] sändebuden, inte skall kunna skylla på [okunnighet] inför Gud. Gud ärallsmäktig, vis.” [al-Nisâ 4:165]

Allahs sändebud, må han prisas och välsignas, sa:

”Det finns ingen som älskar att ha överseende mer än Allah, därför skickade han dom som ger glädjebud och varningar (profeterna).”

Allah, den Högste, sade:

Kan uppgiften för sändebud vara någon annan än den att klart framföra [det budskap som de anförtrotts]? ” [al-Nahl 16:35]

Ingenting annat åligger Sändebudet än att förmedla [det budskap som han har anförtrotts]. ” [al-Nour 24:54]

Och kallar ni mig lögnare, så har andra folk före er beskyllt [sina profeter] för lögn. Och på Sändebudet har ingen annan uppgift lagts än att med klarhet framföra [sitt budskap].” [al-Ankabout 29:18]

Så det här uppdraget, att varna och att komma med glada nyheter och att förmedla budskapet är ett mycket nobelt och upphöjt och storslaget uppdrag. Det är tillräckligt för att förstå hur stort och nobelt det är, att det var profeternas uppdrag som passade ihop medderashöga status då det är det största och svåraste ansvaret som en människa kan axla. Det togs sedan i arv av de ärliga och uppriktiga kallare som följer deras tillvägagångssätt. Därför sade Allahs sändebud (må han prisas och välsignas):

”De som prövas svårast är profeterna, därefter de som liknar dem mest, och därefter de som liknar dem mest.”

Vi har redan nämnt omfattningen av de svårigheter som den som kallar till tawhîd får utstå, och hur andra än dom inte klarar av att kvarstå på detta slagfält.

För det tredje: Att Allah, den glorifierade och upphöjde, inte beordrade dom – i början – så som det står i deras biografier och berättelser om deras liv,att de bör upprätta stater här och att störta andra där, och det är ytterst vist, eftersom uppmaningen till att upprätta en stat lockar de som söker det världsliga, och de som söker status och maktpositioner, och de som har avundsjuka och personliga mål och ambitioner. Hur snabbt svarar inte sådana typer på uppmaningen till att upprätta en ny stat, ty de ser framför sig hur det ska uppfylla sina personliga förhoppningar och önskningar och mål.

Så med hänsyn till sådant, och Allah vet bäst, och andra orsaker som Allah den Vise Allvetande Skaparen känner till, så höll sig profeternas kall och metodik borta från användandet av dessa saltade, glittriga paroller och från att styras av kortsiktiga mål och begär, utan den följde en metod som är vis, felfri och ädel, som innebär svårigheter och prövningar, så de följs och tros på av den som är ärlig och uppriktig och som är fri från personliga mål och ambitioner.En person som inte vill uppnå något annat genom med hans tro, hans monoteism (tewhid) och hans lydnad till Allahs sändebud (må Han prisas och välsignas) utom paradiset och att nöja hans Herre, och han fruktar inte något annat än hans vrede och hans stränga straff.

Därför följs de oftast endast av de fattiga, de behövande och de svaga i samhället.

Allah den Högste säger och berättar vad Noahs folk sade:

De svarade: ’Skall vi tro på dig som [bara] har de lägsta till anhängare?’ ” [al-Shuarã 26:111]

Och han sade angående Sãlihs folk:

Folkets högmodiga äldste frågade dem av de svaga som trodde [på profeten]: ’Är ni helt säkra på att Sãlih är sänd av sin Herre?’ De svarade: ”Vi tror på det [budskap] som han har fört med sig.” De högmodiga äldste sade: ’Vi förnekar det som ni tror på.’ ” [al-A’rãf 7:75-76]

Också bland frågorna som Heraclius frågade Abo-Sufian var:
”Är det överklassen som följer honom eller de svaga bland dem?”, Abo-Sofian svarade, ”Nej, de svaga bland dem.”, Så Heraclius sade, ”Jag frågade ’Är det de adliga bland folket som följer honom eller de svaga bland dem’ och du nämnde att det är de svaga bland dem, det är de som följer sändebuden.”.

Så att kalla till upprättandet av en stat är mycket mycket enklare, och människor besvarar det snabbare, eftersom de flesta människor söker efter världsliga saker och är nyckfulla.

I och med diverse orsaker och konsekvenserna och svårigheterna på vägen för sändebudens kall, upptäcker vi att det endast är få som följer dem. Noah tillbringade niohundrafemtio år i kallet till Allah, och trotts detta:

De som delade hans tro var bara ett fåtal. ” [Houd 11:40]

Från Ibn ‘Abbaas, må Allah vara nöjd med honom, han sade, ”Allahs sändebud (må han prisas och välsignas) sade:
”De olika församlingarna
visades upp framför mig, och jag såg en profet och med honom var en liten grupp människor, och en profet tillsammans med en eller två män och en profet som inte har med sig någon. Sedan visades en enorm folkmassa för mig, och jag tänkte att det var min församling. Så det sades till mig ’Detta är Moosaa och hans folk, men se mot horisonten.’, Så jag tittade och såg en enorm folkmassa, så det sades till mig ’Detta är din församling, och bland dem finns sjuttiotusen som träder in paradiset utan någon räkenskap eller straff.’

Och Ibrahim, Allahs mest älskade, han som tystade avgudadyrkarna med obestridliga motbevis och klara belägg. Allah sade angående honom och de som trodde tillsammans med honom:

Lot trodde på honom och sade: ’Jag vill utvandra till min Herre. Det är Han som är den Allsmäktige, den Vise!’ ” [al-Ankabout 29:26]

och Lot, Allah berättade om hur han räddade honom och de som var med honom, och det kanske endast var hans döttrar:

Vi skulle föra bort de troende [som fanns i städerna som skulle förstöras] men vi fann bara ett hus med muslimer.” [al-Dhariat 51:35-36]

Inget av detta minskar profeternas rang det minsta, utan de har den högsta rangen och är de noblast av alla, och de mest upphöjda av alla och de mest hedervärda.De står ovanför alla människor i mandom, mod, och i artikulation, i att förmedla budskap, i att förklara, i uppriktighet och i uppoffring.

Och de utförde sin skyldighet i att kalla till monoteism (tawhîd), och att förmedla budskapet, och att sprida de glada buden och varningarna, och de uppfyllde detta på ett mest fullständiga vis.Så någon av dem hade få anhängare eller om några saknade anhängare, så ligger skammen på de folk som vägrade att besvara deras uppmaningar då den ur deras perspektiv inte uppfyllde deras låga mål.

Eller så kan det vara så att de svarar på hans uppmaning, eller ett stort antal av dem gör det, och så får de ett land, som en god skörd av deras tro och bekräftelse, och deras rättfärdiga handlingar. Så de upprätthåller sin plikt i Kampen för att upphöja Allahs ord, och i att tillämpa de islamiska lagarna och de föreskrivna straffen och andra saker som Allah föreskrivit för dem. Så som det blev för vår profet Mohammed, må han prisas och välsignas, och hans ädla följeslagare. Allah krönte deras tro och deras rättfärdiga handlingar och deras fina tålamod mot avgudadyrkarnas attacker och tyranni, med att ge dom seger, och göra deras religion den främsta, och genom höja deras rang på jorden, så som Allah, den Högste, säger:

Gud har lovat dem bland er som tror och lever rättskaffens att Han skall ge dem jordens som arv – liksom Han gav den till de [troende] som levde före dem, och Han skall ge fasthet och styrka åt den religion som Han har godkänt för dem, och att Han i stället för den fruktan som de förut levde under skall skänka dem trygghet – [på villkor att] de ägnar Mig sin dyrkan och inte sätter något vid Min sida. ” [al-Nour 24:55]

Trots detta så sökte de inte makt, utan de var snarare kallare till upplysning och monoteism. Och de brukade inte egga sina följare till revolutioner och politiska omstörtningar.

Och Allahs sändebud, må Han prisas och välsignas, erbjöds makten i Mekka, men han vägrade och han fortsatte istället att uppmana till tawhîdoch att strida mot shirkoch avguda-statyerna.Så när Koreysh blev oroliga för Allahs sändebud, må Han prisas och välsignas, sände de Otba ibn Rabi’a och han kom till Allahs sändebud, må Han prisas och välsignas, och sade:

”Brorson, du är en av oss, du vet din auktoritet i stammen och din status i släktträdet, men du har kommit med en sak som är mycket allvarlig för ditt folk, på grund av den har du delat deras enade kropp, och lurat deras unga och du har vanhedrat deras avgudar med den, och deras religion. Du har också förklarat deras förfäder att vara otrogna på grund av det. Så lyssna på mig, och jag ska erbjuda dig några saker som du kan betrakta, och förhoppningsvis ska några av dem vara godtagbara enligt dig.” Så Allahs sändebud (må han prisas och välsignas) sade, ”Tala Abol-Walid, så ska jag lyssna.” Han sade, ”Brorson, om vad du önskar genom denna fråga som du har kommit med är rikedom, då kommer vi att samla rikedom åt dig från vår rikedom tills du blir en av de rikaste bland oss.Och om du vill genom den få hög ställning, kommer vi att ge dig sådan myndighet att vi inte kommer göra något utan ditt godkännande, och om du vill med den vill få makt, då gör vi dig till våran kung. Men om det är så att du har svårt att bli av med dessa inbillningar, då kommer vi att söka efter behandling för dig och kommer att spendera våra pengar tills vi får dig botad, för ibland kan en demon ta makten över en person tills blir behandlad. Så sade han nog. Allahs sändebud (må han prisas och välsignas) lyssnade till honom, sedan sade han, ”Är du färdig, Aboul-Walîd?”. Han sade ”Ja.” Han sade ”Lyssna då på mig.” Han sade ”Jag ska göra så.”. Han sade:

HM. Uppenbarelse från den Nåderike, den Barmhärtige, en Skrift vars budskap är avfattat i en fast och klar förkunnelse på arabiskt språk till nytta för de insiktsfulla, med varsel om hopp och glädje – och med ord till varning. Men de flesta [människor] vänder sig bort och vill inte lyssna.” [Fossilet 41:1-4]

Sedan fortsatte Allahs sändebud (må han prisas och välsignas) läsa det för honom. Då Otba hörde det, blev han tyst, och satte händer bakom ryggen och lutade sig mot dem och lyssnade på honom. Så när Allahs sändebud, må han prisas och välsignas, kom till korantecknet där man ska buga på marken så bugade han på marken och sade därefter: ’Du har hört det du har hört Abol-Walid, så nu det är upp till dig…’,

Så Otba gick tillbaka till Quraysh, och när han satte sig med dem sade de: ’Vad har hänt, Abul-Walid?’ Han sade: ’Det som hände är att jag hör något som jag, vid Allah, aldrig tidigare har hört. Vid Allah, det är inte poesi, eller häxeri, eller spådom. Quraysh, lyd mig och låt beslutet vara mitt. Lämna denne man och låt honom fortsätta med det han gör. Håll er borta från honom, vid Allah, talet som jag hörde honom tala komma att få stor betydelse. Om så Araberna dödar honom, så blir ni av med honom tack vare någon annan, och om han tar makten över Araberna, så är hans rike ert rike, hans ära är er ära, och ni kommer vara de lyckligaste människorna på grund av honom.’ De sade: ’Vid Allah, han har förtrollat dig med sin tunga Abol-Walid.’ Han sade: ’Det här är min åsikt gällande honom, gör det ni tycker är passande.’

Ibn Ishaaq rapporterade med en berättarkedja till Ibn Abbaas att en grupp från Quraysh hade samlats och gett honom ett erbjudande som liknade det Otba sade och erbjöd Allahs sändebud (må Han prisas och välsignas). Så han (må han prisas och välsignas) svarade dem genom att säga:

Jag är inte drabbad av det ni säger. Jag har inte kommit med det som jag har kommit med i strävan efter era rikedomar, och inte heller för att söka status hos, och inte heller makt över er, utan Allah har sänt mig som ett sändebud till er, och har skickat ner en Bok till mig, och har befallt mig att vara en bärare av goda nyheter och av varning till er.Så jag har förmedlat till er min Herres meddelanden, och jag har rådgett er uppriktigt. Så om ni accepterar vad jag kommer till er med då kommer ni finna lycka i det i denna världen och i livet efter.Men om ni vägrar att acceptera det från mig kommer jag att tålmodigt överlåta det till Allah tills Allah dömer mellan mig och er…

Likaså avslog Allahs sändebud (må han prisas och välsignas) en av stammarnas begäran om att få ta över ansvaret efter hans död, om rapporten är autentisk.

Ibn Ishaaq sade att az-Zuhrî berättade till mig:
Allahs sändebud (må han prisas och välsignas) kom till Benou Aamir ibn Sa’sa’ah och kallade dem till Allah, den Mäktige och Majestätiske, och presenterade sig för dem. Så en man bland dem kallad Bayharah ibn Firaas sade, ”Vid Allah, om jag skulle få tag i denna unga man från Quraysh, jag skulle sluka araberna med honom.’ han sade därefter ’Om vi ger dig vårt trohetslöfte för ditt ärende, om Allah då ger dig seger över dem som är emot er, kommer vi då att få makten efter det?’ Han svarade: ’Det är upp till Allah, han ger makt till den han vill.’ Så han sade till honom: Ska vi sticka ut våra nackar för dig framför araberna, bara för att när Allah ger dig seger, så får några andra än oss makten?! Vi har behöver inte det du kommer med!’Så de förkastade honom.”

En sammanfattning av Profeternas Kall

En summering av detta är att profeterna, må de prisas och välsignas, kom inte för att störta en stat här och att upprätta en där. De sökte inte efter makt, och de bildade inte heller partier för uppnå det, utan de kom för mänsklighetens vägledning, för att rädda dem från vilseledning och shirk och för att ta dem ur mörkret till upplysning, och att påminna dem om alla de dagar Allah skänkt dem.

Och om dom skulle erbjöds makt, avstod de från det och fortsatte med deras kall.

Sannerligen erbjöd Quraysh Allahs sändebud (må han prisas och välsignas) makt och han tackade nej.

Han fick även välja mellan att vara en Profet-Kung eller ett Slav-Sändebud, så han valde att han skulle vara ett Slav-Sändebud.

Från Abo Hurayrah, må Allah vara nöjd med honom, som sade:
”Jibrîl satte sig hos Allahs sändebud (må han prisas och välsignas) och tittade mot himlarna och såg en ängel som stiga ned. Då sade Jibrîl: ‘Den här ängeln har aldrig stigit ned, sedan han skapades förrän nu.’ Så när han steg ned, sade han, ‘Mohammed! Din Herre har skickat mig till dig, han säger: Skall han göra dig till en Profet-Kung eller till ett Slav-Sändebud?’ Jibrîl sade: ‘Var ödmjuk inför din Herre, Mohammed.’ Han sade:, ‘Nej, ett Slav-Sändebud.‘ ”.

Och han brukade inte ta al-Ansârs och vissa andras trohetslöfte för nåt annat än Paradiset, trots det att al-Ansârs löften gavs i de mörkaste och svåraste situationerna, och de blev inte lovade några poster, eller makt eller ledarskap, eller förmögenhet, eller några andra världsliga vinster.

Från Ubãda ibn al-Sâmit, må Allah vara nöjd med honom, han sade:

Jag är en av hövdingarna som gav Allahs sändebud (må han prisas och välsignas) Aqabah-löftet”, och han sade: ”Vi gav löftet att vi inte skulle dyrka någonting annat än Allah, inte heller stjäla eller bedriva otukt eller att döda en person vars dödande Allah hade gjort olagligt, utom av skuld eller råna varandra, eller trotsa, mot Paradiset.

Från Abo Masoud al-Ansâri, må Allah vara nöjd med honom, han sade:
”Allahs sändebud (må
han prisas och välsignas) gick tillsammans med hans farbror al-Abbãs till sjuttio av al-Ansâr under trädet. Så han sade,

Låt den som för er talan tala, men han bör inte göra talet långt, för avgudadyrkarna har skickat en spion efter er, och om de får veta om er, kommer de att avslöja er.’ Så den som förde deras talan, vilket var Abo-Omãma, sade: ‘Be Mohammed, din Herre om det du önskar, säg sedan vad du begär för dig och dina följeslagare. Berätta därefter för oss vilken belöning vi får för det från Allah, den Mäktige och Majestätiske, och vad vi får från er om vi gör det.’ Så han sade: ‘Vid min Herre, den Mäktige och Majestätiske, ber jag er att ni inte dyrkar något annat än Honom, och för mig själv och mina kamrater ber jag att ni ger oss skydd och hjälper oss och försvarar oss som ni försvarar varandra. De sade: ‘Vad får vi om vi gör det?’ Han sade: ‘Ni får Paradiset.’ De sade: ‘Du får det.‘

Från Jaabir ibn ‘Abdullaah, må Allah vara nöjd med honom, han sade, ”Allahs sändebud (må han prisas och välsignas) tillbringade tio år i Mekka med att följa efter folket på de platser där de bosatte sig i Okãz och Majanna och i tiderna av pilgrimsfärden i Minã, och han brukade säga: ‘Vem vill beskydda mig, vem vill hjälpa mig, så att jag kan förmedla min Herres budskap? Då får han träda in i Paradiset!,

Till den grad att om en man kunde kom från Jemen eller från Modarr så kom (de närvarande från) hans folk till honom och sade:‘Akta dig för den unga mannen från Quraysh, låt inte honom göra så att du får problem…’Han kunde gå bland dem och så pekade de på honom – tills dess att Allah sände oss från Yethrib (Medina) till honom, vi skyddade honom och vi trodde på honom. Så en person kunde gå ut till honom, tro på honom och bli undervisad i Koranen av honom, och sedan återvända till sin familj och de accepterade Islam som en följd av hans Islam.Tills att det inte fanns ett enda hushåll bland al-Ansâr som inte hade ett antal muslimer som öppet praktiserade Islam. Därefter utförde de alla Omra, så vi sade, Hur länge ska vi låta Allahs sändebud (må han prisas och välsignas) vara utkastad bland Meckas berg i skräck!!, Så sjuttio män reste till honom från oss, och kom till honom vid tiden för pilgrimsfärden.Vi kom överens om att träffa honom i ravinen vid Aqaba. Så vi kom i en och en och två och två tills vi alla hade samlats och vi sade:Allahs Sändebud. Kan vi ge dig vår lojalitetspakt?

Han sade: Lova mig att ni lyssnar och lyder, under pigghet och lathet, och välgörenhet i svåra och lätta tider, och att ni manar till det goda och förbjuder det onda, och att tala för Allahs skull och att för Allahs skull inte vara rädd för de som klandrar en, och att ni hjälper mig och försvara mig när jag kommer till er precis som ni skulle försvara er själva och era fruar och era barn, då ska ni få Paradiset.

Han sade: ‘Så vi ställde oss upp och gav honom vårt löfte, och As’ad ibn Zurârah tog hans hand, och han var yngst av dem, så han sade, ‘Inte så snabbt, folket av Yethrib (Medina), vi har inte rest så här långt för annat än att vi vet att han är Allahs sändebud, må han prisas och välsignas, och att hämta honom idag innebär splittring från resten av araberna, allihop, och att vissa av de bästa bland er kommer dödas, och att svärd kommer att dras mot er. Så antingen är ni sådana som kan ha tålamod med det, då får ni er belöning av Allah, eller så är ni ett folk som tror att ni kommer fega, säg det då nu, så har ni en ursäkt inför Allah. De sade: ‘Undan Sa’d, vid Allah, vi kommer inte låta bli att svära denna ed, aldrig, vi ska inte gå miste om den. Så vi ställde oss upp, och han tog våra löften om villkoren och för det skulle han ge oss Paradiset.

Även här fostrade han sina följeslagare med Koran och Sunna, och med tro och att uppriktigt avse Allah i varje handling. Långt från alla politiska metoder och från att använda befattningar som lockmedel.

Han gav inte nån av dem i gengäld, varken före eller efter att de trätt in i Islam, en maktposition i landet. Omar ibn al-Khattâb, må Allah vara nöjd med honom,en av de mest särpräglade följeslagarna och den starkaste personlighet bland dem,Allahs sändebud (må han prisas och välsignas) lovade inte honom någon maktposition, och han drogs inte heller själv till det, förutom på Khaybar-dagen , alltså tjugo år efter att han blev sändebud, då Allahs sändebud (må han prisas och välsignas) förvånade dem då han sade:

Jag kommer att ge fanan i morgon till en man som älskar Allah och Hans Sändebud.Allah kommer att ge seger genom honom.

Så Omar och följeslagarna, må Allah vara nöjd med dom, spenderade hela natten med att diskutera vem av dem som skulle få den. Och Omar, må Allah vara nöjd med honom sade:
Jag har aldrig haft kärlek för ledarskap utom på den dagen.

Så vad var det dessa nobla Följeslagarna hoppades på?! Var det ledarskapet i sig, eller var det denna väldiga status: att älska Allah och Hans Sändebud? Så varför önskade inte Omar ibn al-Khattâb ledarskapet om det nu verkligen var något som Allahs sändebud försökte få dom att tycka om och fostrade dom till och gav det för att få gentjänster?!

Nej, han brukade skrämma dom bort från det, och han brukade varna för att man strävar efter det.

Från Abo-Horeira, må Allah vara nöjd med honom, som sade att Allahs sändebud (må han prisas och välsignas) sade:
”Ni kommer att sträva efter ledarskap, men ni kommer att ångra er för det på Domedagen, vilken god amning (tröst) och vilken hemsk avvänjning.

Så han förbjöd att man begär det och att man strävar efter det.

Från Abdur-Rahmân ibn Samora, må Allah vara nöjd med honom, han sade: Allahs sändebud (må han prisas och välsignas) sade till mig: ”Abdur-Rahmân! Be inte om ledarskap, för om du får det efter att du bett om det, då lämnas du (ensam) med ansvaret, men om du får det utan att be om det du kommer att få hjälp (av Allah) i det.”.

Förutom alla dessa förbud etablerade han dessutom den islamiska principen att maktpositioner inte är tillåtna för dem som åtrår dem.

Från Abo Moosaa al-Ash’arî, må Allah vara nöjd med honom, han sade:

Jag gick in till Profeten (må han prisas och välsignas) tillsammans med två av mina kusiner, så en av dom sade, ‘Allahs sändebud! Låt oss sköta styret av ett områden som Allah, den Mäktige och Majestätiske, gett dig ansvar för. Den andre mannen sade något liknande. Så han svarade: Vi ger inte en sådan position till någon som ber om det och inte heller någon som strävar efter det.’

I en återberättelse från Muslim:

’Vad säger du, Abo-Mousã, eller (hans riktiga namn) Abdullâh ibn Qeis?’Han sade: ”Så jag sade, Vid han som sänt dig med sanningen, de lät mig inte veta vad det var dom ville, och jag visste inte att dom skulle söka till tjänsten. Han sade: ’Och det är som om jag fortfarande kan se hans (profetens) Siwãk (tandborste) mellan hans läppar.’ Så han sade: ”Vi anställer inte till våra tjänster den som söker det. Gå istället du Abo-Mousã.” Så han skickade honom till Yemen och skickade därefter även Mo’adh.

Och i al-Nasaa’îs version: Vi tar inte hjälp till vår angelägenhet från den som frågar oss.

Al-Haafidh ibn Hajar sade:

Al-Mohallib sade: Strävan efter makt är orsaken till att människorslåss mot varandra till den grad att de gjuter blod och godkänner att egendom och kön tas, och hamnar landet i stort förfall. Bland de saker som kan leda till att han (som söker makt) kan ångra sig är att han kan bli dödad, avsatt, eller efter döden ångra sig för att han involverat sig när han ställs till svars för konsekvenserna av hans handlande, och han kommer att förlora det han kämpat för att uppnå när han dör.

Han sade även: ”…ett undantag från detta är den som är tvungen, t.ex om ledaren dör och det inte finns någon annan än han som kan ta över, så kommer det leda till förfall genom att det blir oordning i samhället.

Hur som helst så är regering och rättssystem bland de saker som är nödvändiga och som muslimerna inte kan leva utan, med det så skyddas liv och egendom och heder.

Men det är obligatoriskt att vi följer Allahs sändebuds väg (må han prisas och välsignas) när vi väljer ledare och domare, så dessa positioner skall inte ges till de som ansöker eller strävar efter dem, eller som nominerar sig själva (kandiderar) i val till exempel, eftersom det innebär att man strävar efter dessa ämbeten.

De som ska väljas är endast de som har tillräcklig kunskap, avhållsamhet och gudsfruktan. Så vi måste ta lärdom av det profetiska tillvägagångssättet i vår uppfostran. Så vi bör inte uppfostra ungdomarna till att ha kärlek för att ha befäl, ledarskap, hög ställning, eller styre. För om vi uppfostrar dem till att ha kärlek för dessa saker så går vi emot Allâhs sändebuds vägledning (må han prisas och välsignas) och vi sätter då ungdomarna i risk för undergång. Och vilken framgång kan vi förvänta oss i denna värld eller den nästa, om vi går emot Allâhs sändebuds väg (må han prisas och välsignas)?

”De säger: ’Vi tror på Allah och på Sändebudet och vi lyder.’ Men därefter vänder sig några av dem bort; dessa är inte de troende. Och om de kallas inför Allah och Hans Sändebud för att han skall döma mellan dem, då är några av dem motvilliga.” [al-Nour 24:47-48]

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.