Profeternas väg i kallet till Allah – vägen av visdom och intellekt (del 1)

 

Bok: Profeternas väg i kallet till Allah – vägen av visdom och intellekt
Författare: Rabi bin Hadi Omeir al-Madkhali
Första utgåva: 1984.
Översättning: alquran.se

Förord av Sheikh Saleh bin Fawzan al-Fawzan

All pris är för Allah, Världarnas Herre, han som beordrade oss att följa hans sändebud, och att kalla till hans väg, och må Allah sända prisa och välsigna vår profet Mohammed, och hans familj, och hans följeslagare, och de som verkligen följer dem tills Domedagen. Därefter:

Sannerligen är kallet till Allah, sändebudets väg, må Allah prisa och välsigna honom, och hans följares väg. Så som Allah, den Högste, säger:

”Säg (Allahs sändebud): Detta är min väg, jag kallar till Allah med klar insikt. Jag, och de som följer mig. Och upphöjd är Allah över det som de tillskriver Honom, och jag är fri ifrån polyteisterna.” [Yusuf 12: 108]

Snarare var att kalla till Allah alla sändebudens och deras följeslagares uppdrag, för att ta folket ur alla mörker till ljuset, från otro (kofr) till sann tro (iman), från shirk till tawhid, och från Elden till Paradiset.

Och den vilar på pelare som står på grunder som är ytterst nödvändiga. Om en av dem saknas kommer kallet inte vara korrekt och kommer inte ge de önskade resultaten oavsett hur mycket möda som läggs på det och hur mycket tid som slösas på det – så som man kan se och som är verkligheten hos många utav de nutida islamiska kallen som inte vilar på dessa på dess grunder.

Och pelarna som det korrekta kallet är byggt på är på det viset som har indikerats i Koranen och Sunnan, och kan sammanfattas i det följande:

  1. Kunskap om det som man kallar till, då den okunnige personen inte är lämplig för att vara en kallare. Allah, den Högste, sa till sin profet (må Allah prisa och välsigna honom): ”Säg: detta är min väg, jag kallar till Allah med klar insikt (basira). Jag, och de som följer mig.” [Yusuf 12: 108] Insikt ”basira” är kunskap. Så den som kallar kommer utan tvekan att möta de som är lärda inom missledning som kommer att framföra tveksamheter till honom och argumentera med honom med falska argument för att tillbakavisa sanningen. Allah, den Högste, sade: ”Och argumentera med dem på det sätt som är bäst.” [an-Nahl 16: 125] Och Profeten (må Allah prisa och välsigna honom) till Moad (må Allah vara nöjd med honom), ”Du är på väg till ett folk av Bokens Folk.” Så om den som kallar inte är beväpnad med kunskapen som han bemöter varje tvivel med och som han argumenterar med mot varje motståndare, då kommer han att besegras vid det första mötet, och kommer att stanna vid början av vägen.
  2. Att handla i enlighet med det som man kallar till:
    Så att han blir ett gott föredöme – hans handlingar bekräftar hans ord, och så att inte hans handlingar blir ett bevis för de som förnekar. Allah, den Högste, sa om sin profet Shoaib att han sa till sitt folk: ”Jag önskar inte att själv gå emot det som jag förbjuder er från. Jag önskar endast att bättra ert tillstånd så gott jag kan.” [Houd 11: 88]

Och Allah, den Högste, sade till sin profet Mohammed (må Allah prisa och välsigna honom): ”Säg (Allahs sändebud): Sannerligen är min bön, min offerslakt, min levnad, min död, endast för Allah, Världarnas Herre. Det finns ingen del i dem till någon annan än honom. Det är det som min Herre har beordrat mig med, och jag är den förste muslimen (av denna nation).” [al-An’am 6: 161-163]

Och Allah, den Högste, sade: ”Och vem har ett bättre tal än den som kallar till Allah och gör goda handlingar?” [Fossilat 41: 33]

  1. Ren avsikt (al-ikhlas), genom att kallet endast görs för åsynen av Allahs ansikte, inte för att visa upp sig, eller för att få ett bra rykte, och inte heller för att få högre status och ledarskap, och inte i hopp om något av det världsliga livets åtråvärda, för om den påverkas av något av dessa mål så kommer det inte att vara ett kall till Allah, utan det blir ett kall till sig själv eller för att uppfylla sin önskan – så som Allah informerar att hans profeter sa till deras folk: ”Jag begär inte för det någon belöning.” [al-Shora 42: 23], ”Jag begär inte för det några pengar.” [Houd 11: 11]
  2. Att börja med de viktigaste sakerna först: genom att han först kallar till korrigerandet av trosläran, genom att beordra att all dyrkan görs enbart för Allah, och att förbjuda shirk därefter att beordra upprättandet av bönen, och att skänka Zakat, och att de obligatoriska plikterna utförs och att förbjudna saker undviks, så som alla sändebudens tillvägagångssätt var. Så som Allah den Högste sade: ”Och sannerligen har vi sänt ett sändebud till varje folk med budskapet att dyrka Allah ensam och att lämna alla falska gudar.” [an-Nahl 16: 36]

Och Allah den Högste säger: ”Och vi sände inte något sändebud före dig utan att vi uppenbarade för honom att ingen har rätt att dyrkas förutom Jag, så dyrka Mig.” [al-Anbia 21: 25] Och andra verser än dessa.

Och när profeten (må Allah prisa och välsigna honom) sände Moad till Yemen så sa han (må Allah prisa och välsigna honom) till honom, ”Sannerligen är du på väg till ett av Bokens Folk – så låt det första du kallar dem till vara vittnesbördet att ingen har rätt att dyrkas utom Allah. Så om de accepterar det så informera dem att Allah har förpliktigat för dem fem böner varje dag och natt…”

Och i hans väg och hans livshistoria, må Allah prisa och välsigna honom, finns det bästa föredömet och det mest kompletta tillvägagångssättet, må Allah prisa och välsigna honom, då han var kvar i Mecka i tretton år och kallade folket till tawhid (monoteism) och förbjöd shirk (avgudadyrkan), innan han beordrade Salah (bönen), och Zakat, och Fasta och Hadj (pilgrimsfärden). Och innan han förbjöd Ribaa (ocker), Zina (otukt), stöld och att döda folk utan rätt.

  1. Att ha tålamod med de svårigheter som man stöter på då man kallar till Allah, och då man såras av människorna, för kallets väg är inte en väg täckt av rosor, nej den är omringad av svåra och farliga saker. Och de bästa föredömena gällande detta är sändebuden, må Allah prisa och välsigna dem, med tanke på hur de blev attackerade och hånade av deras folk. Så som Allah, den Högste, sa: ”Sannerligen har sändebud innan dig hånats, men de som hånade kom inte undan från de (profetior) som de hånade.” [al-Anbia 21: 41]

Och han sade: ”Sannerligen blev sändebud innan dig förnekade, men de hade tålamod med dessa förnekelser, och de led tills vår hjälp kom till dem.” [al-Anam 6: 34]

Likaså drabbas de som följer profeterna av skada och svårigheter i den grad de kallar till Allah enligt föredömet av de ädla sändebuden – må Allahs pris och finaste välsignelse vara över dem alla.

  1. Den som kallar måste ha gott uppförande och vara klok när han kallar: eftersom att det underlättar accepterandet av hans kall, så som Allah beordrade sina två ädla profeter Mose och Haron, må de prisas och välsignas, att de skulle ha det då de skulle möta den värste förnekaren som funnits vilket är Faraon som påstod sig vara en gud. Allah den Felfrie sade: ”Och tala med honom milt så att han må komma till insikt (om sitt fel) eller frukta (och lyda Allah).” [TaHa 20: 44]

Och han den Högste sade till Mose, må han prisas och välsignas: ”Gå till Faraon, sannerligen har han gått över alla gränser (i sitt högmod, stolthet och otro), och säg, ’Vill du inte rena dig (från otro och vara lydig mot din herre), och att jag ska leda dig till din Herre så att du blir gudfruktig?'” [al-Naziaat 79: 17]

Och Allah, den Högste, sa angående vår profet Mohammed, må Allah prisa och välsigna honom: ”Genom Allahs nåd var du ömsint mot dem och hade du varit hårdhjärtad hade de avlägsnat sig ifrån ditt umgänge.” [Aal Imran 3: 159] Och han sade: ”Och sannerligen har du en karaktär av enormt mått.” [al-Qalam 68: 4] Och Allah den Högste sade: ”Kalla till din Herres väg med vishet och goda förmaningar och argumentera med dem på det bästa sättet.” [an-Nahl 16: 125]

  1. Den som kallar måste ha starkt hopp: om att hans kallande ska bära frukt och att hans folk vägleds, och inte förlora hoppet om att Allah kommer att ge honom stödet och hjälp och seger, även om det skulle ta lång tid och han känner att det tar för lång tid. Där har han det bästa föredömet i Allahs sändebud.

Så Allahs profet Noah, må han prisas och välsignas, stannade bland sitt folk i niohundrafemtio år och kallade dem till Allah.

Också när förolämpandet och sårandet från de icke-troende blev grovt mot vår profeten (må Allah prisa och välsigna honom), och bergens ängel kom till honom och frågade honom om han ville att han skulle krossa dem mellan två av Meckas berg, svarade han: ”Nej, jag har överseende med dem, kanske Allah gör att det från deras avkommor kommer sådana som endast dyrkar Allah, utan att sätta några medhjälpare vid hans sida.”

Om en person som kallar saknar denna egenskap så kommer han att få stopp redan från början av vägen, och hans arbete kommer att sluta med en besvikelse.

Så vilket kall som helst som inte är byggt på de här grunderna, och vilket tillvägagångssätt (manhaj) som helst som inte följer sändebudens tillvägagångssätt – kommer att sluta med besvikelse och misslyckande, och innebär en hel del möda utan någon nytta. Det tydligaste beviset på detta är de nutida grupper som hittar på ett eget tillvägagångssätt för att kalla som skiljer sig från sändebudens tillvägagångssätt. Dessa grupper – förutom några väldigt få av dem – har försummat vikten av trosläran (aqida) och kallar istället till rättandet av sidofrågor.

Så en grupp kallar till att komma tillrätta med styret och politiken, och begär att den islamiska straffskalan (hudoud) används och att den islamiska lagen (sharia) praktiseras när man dömer mellan folk, och det är något väldigt viktigt, men det är inte det som är det allra viktigaste – eftersom hur kan man begära att Allahs Dom tillämpas på tjuven och den som begår otukt (olagligt samlag) innan man begär att Allahs Dom etablera och tillämpas på avgudadyrkaren?! Hur kan vi kräva att Allah Dom tillämpas på två personer som tvistar över ett får eller en kamel innan vi kräver Allahs Dom ska tillämpas på de som dyrkar statyer och gravar, och de som har kätterska uppfattningar om Allahs Namn och Egenskaper, som tar avstånd från dem eller deras sanna betydelse, eller som förvränger de dem?!

Gör inte dessa människor något värre än de som begår otukt, dricker vin och stjäl?! De brotten är brott mot människornas rättigheter, medan avgudadyrkan (shirk) och förnekelse av Allahs Namn och Egenskaper är brott mot den felfrie skaparens rättighet. Och skaparens rättighet har företräde gentemot skapelsens rättigheter.

Sheikh al-Islam ibn Taymiah sade i sin bok, al-Istiqama (1/466):”…dessa synder tillsammans med en korrekt tawhid (monoteism) är bättre än en bristfällig tawhid utan dessa synder.”

Och en annan grupp säger att de kallar till Allah men de följer en annan väg än profeternas väg. De ger ingen betydelse åt den korrekta trosläran, utan bryr sig endast om att göra dyrkanshandlingar och att upprepa vissa åkallelser (dhikr) på sufisternas sätt. Och de koncentrerar sig på att ge sig ut och resa runt världen, och det som är viktigt för dem är att de lyckas få med sig folk, utan att bry sig om deras trosuppfattningar (aqida).

Och de är alla påhittade vägar eftersom att de börjar med det som sändebuden avslutade med, det är som att försöka bota en kropp vars huvud huggits av eftersom att troslärans förhåller sig till religionen så som huvudet förhåller sig till kroppen. Det är nödvändigt för dessa grupper att korrigera deras grundtankar och förståelse genom att studera Koranen och Sunnan för att känna till sändebudens tillvägagångssätt i att kalla till Allah, för sannerligen har Allah den Felfrie informerat att Allahs dom och korrekt styre, vilket är det som  den tidigare nämnda gruppens kall kretsar kring, kan inte uppnås utan att ha tillrättaställt trosläran genom att all dyrkan är för Allah ensam, och dyrkan av allt annat överges.

Allah den Högste säger:
”Allah har lovat de bland er som har sann tro och som lever rättfärdigt, att Han sannerligen kommer att låta dem ärva jorden så som han lät deras föregångare ärva den före dem, och Han kommer sannerligen att skänka dem erkännande av den religion som Han valt åt dem. Och Han kommer säkerligen att ändra deras tillstånd från rädsla till trygghet, förutsatt att de dyrkar mig och inte associerar någonting annat i dyrkan med mig. Men de som efter detta återfaller i förnekelse av sanningen har förhärdats i synd och trots.” [an-Nour 24: 55]

Så dessa människor vill etablera en islamisk stat innan de rensat nationen från de hedniska trosuppfattningar som manifesterar sig i dyrkan av de döda och tillgivenhet till gravar på ett sätt som inte skiljer sig från (det förislamiska) dyrkandet av ”al-Laat” och ”al-Uzza” och den tredje av dem ”Manat”, lägg till att de dessutom försöker åstadkomma något omöjligt.

”Den som vill åstadkomma något stort utan att anstränga sig –
Slösar sitt liv på att försöka åstadkomma det som är omöjligt”

Att döma med den islamiska lagen och att tillämpa de föreskrivna straffen och etablerandet av en islamisk stat och att undvika det som än är förbjudet och att utföra det som är obligatoriskt – alla dessa saker hör till tawhid (särskiljandet av Allah) och är sådant som fulländar den och är en konsekvens av den! Så hur kan man vara mån om konsekvensen och samtidigt försumma orsaken?

Det är min åsikt att det som hänt dessa grupper som går emot sändebudens tillvägagångssätt hur de kallar till Allah endast en följd av deras okunnighet gällande denna väg – och en okunnig person är inte lämpad för att vara en kallare, eftersom att ett av de allra viktigaste villkoren för att kalla (folk till Allah) är kunskap. Så som Allah den Högste säger om sin profet: ”Säg (Allahs sändebud): Detta är min väg, jag kallar till Allah med klar insikt, jag och de som följer mig.” [Yusuf 12: 108] Så bland de viktigaste kompetenserna för en kallare är kunskap.

Sedan ser vi att dessa grupper som förknippar sig själva med kallandet skiljer sig från varandra. Varje grupp sätter upp en plan som skiljer sig ifrån de andras gruppernas plan och har ett eget tillvägagångssätt som de följer. Detta är den oundvikliga konsekvensen av att avvika från sändebudets väg, då sändebudets väg är en väg, utan någon splittring och inte heller någon oenighet. Så som Allah den Högste säger: ”Säg (Allahs sändebud): Detta är min väg, jag kallar till Allah med klar insikt, jag och de som följer mig.” [Yusuf 12: 108] Så Sändebudets följare, må Allah prisa och välsigna honom, är på denna enda väg och är inte uppdelade och splittrade.

Snarare är det de som avviker från denna väg som splittrar sig. Så som Allah, den Högste, sade: ”Och detta är min raka bana! Följ då den, och följ inte banorna, för då kommer ni att splittras bort från Hans väg.” [al-Anam 6: 153] Så eftersom dessa olika avvikande grupper utgör ett hot mot Islam som kan utgöra ett hinder för den som vill träda in i Islam så måste det tydliggöras att det inte har med Islam att göra överhuvudtaget. Så som Allah den Högste sade: ”De som delar upp sin religion och blir sekter, du (Allahs sändebud) har inget med dem att göra.” [al-An’aam 6: 159] Och eftersom att Islam kallar till enandet på sanningen. Så som Allah den Högste sade: ”Följ religionen, och var inte splittrade beträffande den.” [al-Shoura 26: 13] Och Allah den Högste sade:
”Och håll er fast vid Allahs rep och låt er inte splittras. ” [Aal Imran 3: 103] Så eftersom det är obligatoriskt att förklara det, och nödvändigt att avslöja det, så tog en grupp lärda som var väldigt måna om Islam och korrigering sig an att upplysa om dessa gruppers misstag och att förklara hur deras kall skiljer sig från profeternas väg så att de kan återvända till det rätta, för sanningen är den troendes lystnad! Och för att de som inte känner till deras fel inte ska bli lurade av dem. Och bland dessa lärda som tog sig an denna stora uppgift som tillämpar profetens uttalande (må Allah prisa och välsigna honom): ”Religionen är uppriktighet, religionen är uppriktighet, religionen är uppriktighet. Vi sade: Gentemot vem Allahs sändebud? Han sade: Gentemot Allah, och gentemot hans bok, och gentemot Hans sändebud, och gentemot muslimernas ledare och deras allmänhet.”

Bland de som varit uppriktiga är Sheikh Dr. Rabi ibn Hedi al-Medkheli i denna bok som vi har framför oss som har rubriken ”Profeternas väg i kallet till Allah – vägen av visdom och intelligens”. Han har tydliggjort, må Allah skänka honom framgång och gott, sändebudens väg på det sättet som det återfinns i Allahs Bok och Hans sändebuds Sunnah. Och han presenterade de avvikande gruppernas tillvägagångssätt för att klargöra skillnaden mellan sändebudens tillvägagångssätt och dessa olika och tillvägagångssätt som avviker från den. Och han diskuterade dessa tillvägagångssätt på ett vetenskapligt och objektivt sätt, med styrkande exempel och bevis. Så hans bok, och all pris hör till Allah, uppnår sitt syfte och är fullt tillräcklig för den som är ute efter sanningen, och den är ett bevis mot de envisa och högmodiga. Så vi ber Allah att belöna honom för hans arbete och att den ska vara till nytta. Och må Allah sända pris och välsignelse över Mohammed, och hans folk och hans följare.

Skrivet av
Dr. Salih ibn Fawzan
Professor i Imam Mohammed ibn Sauds Islamiska Universitet.

 

Inledning

Sannerligen är all pris för Allah, vi prisar honom, och vi ber om hans hjälp, och vi ber om Hans förlåtelse. Och vi söker Allahs skydd från våra själars ondska och från uselheten av våra handlingar. Den som Allah väglett kan ingen vilseleda, och den som Han låtit gå vilse kan ingen vägleda.

Och jag vittnar om att ingen har rätt att dyrkas utom Allah, ensam, utan partner.

Och jag vittnar om att Mohammed är Hans slav och Hans sändebud. Han sände honom med vägledning och den sanna religionen, så att den må utmärka sig över alla andra religioner, även om förnekarna må avsky det.

Ett antal saker fick mig att skriva om detta ämne, några av de främsta var:

Det första: att den Islamiska nationen är i oenighet gällande många olika frågor, gällande trosuppfattning (aqida) och annat, och de har därför splittrats till att ta olika vägar. Sedan drabbades de av ett antal svårigheter – ett resultat av denna splittring och att de dömde med deras Herres bok Koranen och deras Profets Sunnah[1] i det de tvistade om – vilket fick konsekvenser vars omfattning bara Allah känner till, som uppdelning och flammande dispyter och  tvistandet sinsemellan, och därefter Islams fienders ockupation av deras länder, och våldtäkt av deras kvinnor och deras förslavande och förödmjukande.

Det andra: uppkomsten av olika ideologiska strömningar inom det Islamiska fältet som kommit med nya vägar och tillvägagångssätt, för rätta till Umman[2] och att rädda den.

  • Vissa är politiska
  • Vissa intellektuella
  • Vissa spirituella

I varje en av dessa strömningar hävdar följarna att deras ideologi är Islams sanna väg som måste följas och att inget annat kan rädda Umman.

Det här var två anledningar bland många som fick mig att utföra en av de största och viktigaste plikterna, vilket är att förklara Profeternas väg i att kalla till Allah, enligt Koranen och Sunnan, och att förklara de kännetecken som är specifika för den, och att  det är nödvändigt att endast följa den vägen då den är den enda som leder till Allah och som gör en förtjänt av hans nöjdhet, och det är det enda sättet att rädda Umman, och att uppnå inflytande i detta liv och lycka i det kommande Livet.

Med det sagt:

Så Allah – den Högste, Skaparen, den som fick allting att existera, den som formade och framställde allting, den Allvetande, den Allvise – skapade denna enorma värld och kontrollerade den och organiserade den, med hans omfattande kunskap och hans fullbordade vishet och hans totala allsmäktighet. Detta var för väldigt kloka syften och ädla mål, så långt bort som man kan komma från simpel underhållning, onödigt nonsens eller lek.

Allah den högste säger:
”Vi skapade inte himlarna och jorden och allt mellan dem i lek. Vi skapade dem endast för ett sant och klokt syfte, men de flesta av dem vet inte.” [al-Dokhan 44: 38-39]

Allah den Högste säger:
”HM. Denna Bok är nedsänd av Allah, den Allsmäktige, den Allvise. Vi skapade inte himlarna och jorden och allt mellan dem utom för ett sant och klokt syfte och för (att finnas under) en bestämd tidsperiod. Men förnekarna vänder sig vårdslöst bort från varningen som ges till dem.” [al-Ahqaf 46: 1-3]

Så han skapade Jinnen[3] och mänskligheten och gjorde tydligt det väldiga och kloka syftet och ädla målet som han skapade dem för.

Allah den Högste säger:
”Jag skapade inte Jinnen och människorna förutom för att dyrka Mig. Jag kräver inte någon försörjning från dem och inte heller att de ska mata mig, sannerligen är det Allah som är Försörjaren, den Starke, den Faste.” [adh-Dhariät 51: 56-58]

Allah den Högste säger:
”Tror ni att Vi skapade er i lek och att ni inte skulle återvända? Hög och ärad är Allah den Verklige Kungen över vad polyteisterna tillskriver honom. Ingen har rätt att dyrkas utom Han, Härskaren över den Praktfulla Tronstolen.” [al-Mominoun 23: 115-116]

Han den Högste säger:
”Tror människan att han kommer att lämnas därhän?” [al-Qiama 75: 36]
Alltså: lämnas utan förbud och påbud.

Han den Högste säger:
”Välsignad är Han som i vars Hand herraväldet är och som är Allsmäktig. Han som skapade döden och livet för att pröva vem av er som är bäst i handling, och Han är den Allhärskande, den Förlåtande.” [al-Mulk 67: 1-2]

Så Allah den Högste informerar att Han endast skapade dem för att testa dem så att det blir klart vilka av dem som är bäst i handling, i att underkasta sig Allahs väg och att följa de Sändebud som Allah sänt.

Och Allah den Högste säger:

”Människor! Dyrka er Herre, den som skapade er och de innan er så att ni må vara utav de Gudfruktiga. Den som för er gjort jorden till en viloplats och himlen till ett tak, och sände ner från himlen vatten och förde fram ur växtligheten föda för er. Så sätt inga likar till Honom mot er vetskap (att ingen har rätt att dyrkas förutom Han).” [al-Baqara 2: 21-22]
Så han beordrade dem att genomföra det som de skapades för.

Och han förklarade också att Han samlat och tillgängliggjort alla medel som hjälper dem att uträtta denna enorma uppgift, och Han varnade dem från att avvika från detta mål och att förneka deras väldiga gåvor:

”Så sätt inga likar till Honom mot er vetskap…”

Vidare säger Allah, den Högste:

”Och Vi har sannerligen ärat Adams avkomma och burit dem på land och hav, och försörjt dem av det goda, och Vi har begåvat dem med fördelar över många av de som Vi skapat.” [al-Israa 17: 70]

Allah gav endast människan dessa gåvor och denna höga position för vikten det mål som de skapades för, vilket är dyrkandet av Allah ensam och att prisa Honom och förklara Honom vara upphöjd och fri från alla brister och från att ha några medhjälpare eller likar – och Upphöjd är Allah, långt ifrån något sådant.

Och ofta så nämner Allah statusen som människan begåvats med och hans position inom skapelsen, och att denna värld ordnats för hans bekvämlighet och välbefinnande, så att han kan utföra sin plikt och uppnå det som han var skapad för på det bästa möjliga sättet.

Allah den Högste säger:

”Säg till mina troende tjänare att etablera de obligatoriska bönerna och att spendera i välgörenhet från det levebröd som Vi försett dem med, hemligt eller offentligt, innan Domedagen kommer då det inte finns någon förhandling eller vänskap. Allah är den som skapat himlarna och jorden och Han sände ner regn från himlen och frambringade med det ur grödan försörjning för er, och Han har ordnat skepp åt er som färdas på havet med Hans befallning, och Han har skapat floderna för ert bruk. Och han skapade för er solen och månen som ständigt färdas runt, och Han skapade för er natten och dagen. Och han har försett er med allt som ni har bett honom om, och om ni skulle försöka räkna Allah gåvor till er så skulle ni inte lyckas uppräkna dem. Människan är sannerligen orättvis och oerhört otacksam!” [Ibrahim: 31-34]

 

Människan har begåvats med Förståndet och det Naturliga Tillståndet

I tillägg till dessa mäktiga gåvor och den enastående ära som Allah gett människan har Han också begåvat dem med ett intellekt som höjer dem till en nivå som gör det möjligt för dem att få förpliktelser från Allah, och som gör det möjligt för dem uppfatta dem och att förstå dem. Han försåg dem även med ett naturligt tillstånd (al-Fitra) som överensstämmer med det som Sändebuden kom med utav ädel uppenbarelse, må de prisas och välsignas, och som överensstämmer med sanningens religion som Allah har förskrivit och banat ut som den väg som ska följas av människorna, genom hans nobla Sändebud, må Allah prisa och välsigna dem alla.

Allah, den Högste, säger:

”Ge dig hän åt tron obrytt, det är Allahs skapelse – det naturliga tillståndet (Fitra) som han skapade mänskligheten på – och ingen kan ändra Allahs skapelse! Det är den sanna tron, men de flesta människorna vet inte om detta.” [al-Rom: 31]

Allahs Sändebud, må Allah prisa och välsigna honom, sa: ”Det finns inget barn som föds förutom att den föds på det naturliga tillståndet (al-Fitra), sedan får dess föräldrar den att bli en Jude, eller en Kristen eller en Mazdaist. Precis så som ett djur föder avkomma utan fel, finner du dem stympade?” Sedan sade Abo-Horeira, må Alla vara nöjd med honom:

”Det naturliga tillståndet som han skapade mänskligheten på.” [al-Rom: 31]

Iyad ibn Himar al-Mujashi’i (må Allah vara nöjd med honom), sa att Profeten (må Allah prisa och välsigna honom) höll en predikan en dag och sa i sin predikan, ”Sannerligen har min Herre, den Mäktige och Majestätiske beordrat mig att lära er det ni inte vet, bland de saker som han lärt mig denna dag är: ’Den egendom som tillfaller mina tjänare är tillåten för dem. Och Jag skapade mina tjänare på den sanna religionen! Men djävularna kom till dem och vände dem bort från deras religion, och förbjöd för dem det jag tillåtit för dem, och beordrade dem att dyrka något vid sidan om mig, vilket Jag aldrig sänt ner någon tillåtelse för…”

 

Ärandet av människan genom sändandet av Sändebuden till dem och genom Böckerna som sändes ner till dem

Därefter lät Allah inte dem bero på det intellekt och det naturliga tillstånd (fitran) som han skänkt dem, utan han sände Sändebud till dem som bärare av goda nyheter och varnare. Och han sände böckerna med dem så att de kunde klargöra för dem vad som är sant och falskt, och så att de skulle referera till den om de skulle vara oense, så att det inte återstår några ursäkter och att de skulle vara motbevisade, så att det inte återstår några argument hos dem mot Allah efter sändandet av Sändebuden.

Och han förpliktigade alla folk att lyda de utmärkta utvalda Sändebuden, och att följa dem och rätta sig efter dem. Och han gav de som förnekade och förkastade dem de svåraste konsekvenserna i denna värld, och Han kommer att ge dem ett värre och hårdare straff, det eviga straffet i platsen för rättvis betalning.

Så vad var det för meddelande som dessa ädla och utvalda kom med till deras folk, må Allahs prisa och välsigna dem alla, och vad var det som de presenterade för sina folk?

Deras uppdrag omfattar allt gott och tar avstånd från allt ont. Så de visade mänskligheten allt som ger dem glädje i denna värld och i Livet efter Döden! Så det finns inget gott utom att de ledde folket till det, och inget ont utom att de varnade folket för det.

Från Abdullah ibn Amr ibn al-As, må Allah vara nöjd med honom, han sa: Vi var på en resa och stannade för att vila på ett ställe. Några av oss satte upp tält, andra tävlade med varandra i att skjuta pilbåge, andra stannade vid betesmarkerna med sina djur. Sedan annonserade Allahs Sändebuds (må Allah prisa och välsigna honom) annonsör: ”Gemensam Salat (bön)”. Så vi samlades vid Allahs Sändebud (må Allah prisa och välsigna honom) och han sa:

”Det har aldrig funnits en Profet som inte varit förpliktigad att vägleda sitt folk till allt som han kände till som var gott för dem, och att varna dem för allt som han vet är ont för dem! Och vad gäller erat folk (Umma) så har den fått hälsan i sin första del, och den sista delen av den kommer att drabbas av svåra prövningar, saker som ni skulle ta avstånd ifrån, och mellanrummet mellan prövningarna blir tunnare och tunnare, och en prövning kommer att komma och den troende kommer att säga: ”Den här kommer att leda till min undergång”. Sedan så tas den bort, och en annan prövning kommer och då säger den troende att säga: ”Nej, det är den här, det är den här”. Så den som vill klara sig från elden och komma in i paradiset ska se till möta sitt slut med tro på Allah och på Domedagen, och han ska behandla folket så som han tycker om att behandlas. Och den som svurit trohetslöfte till en ledare och gett honom sin hand i överenskommelse och sitt hjärta uppriktigt, låt honom då lyda honom så gott som han kan. Och om någon annan kommer och vill störta honom, halshugg då den senare utav dem.”

Detta var alla Sändebudens budskap, den vägleder till allt gott och varnar för varje fara. Fast varifrån utgick den? Och vad var det som den började med? Och vad fokuserar den på? Det finns ett antal pelare och grundregler och principer som deras kall fokuserade sig på, och som var startpunkten för kallet till Allah.

Dessa grundläggande punkter och principer är:

  1. Tawhid.
  2. Profetskapet.
  3. Livet efter Döden.

Dessa tre grunder är punkten där deras kall strålar samman och är deras fundamentala principer. De ges den högsta hänsynen i Koranen och är ordentligt förklarade i den. De är också Koranens viktigaste mål, som den fokuserar sig på och upprepar. Och det finns intellektuella och konkreta bevis för dem i alla dess avsnitt (Sora), och i de flesta av dess berättelser och exempel. Detta är känt för dem som har en mogen förståelse och som är bra på att tänka efter och på att visualisera.

Och alla de Böcker som Allah uppenbarat har gett en stor betydelse åt dem och alla de uppenbarade lagstiftningarna är överens om dem.

Och den viktigaste av dessa tre grunder, och den mest storslagna utav dem, den som är grundernas grund, det är tawhid (särskiljandet) av Allah, den Välsignade, den Högste. Detta kan man finna i de flesta Surorna i Koranen, med dess tre välkända typer, eller snarare i varje Sura av Koranen. Detta då Koranen består av antingen:

  1. Information om Allah och Hans namn och egenskaper.
  2. Eller kall till att särskilja Honom med dyrkan, och att förkasta allt som dyrkas vid hans sida (detta kallas för Tawhid al-Iradi al-Talabi).
  3. Eller påbud och förbud och befallning till lydnad av Honom, och detta är ifrån de saker som tawhid kräver och som fulländar den.
  4. Eller information om den äran Han gett till folket av tawhid, hur det har gått för dem i detta liv, och hur han ärar dem i Livet efter Döden. Så det här är belöningen för tawhid.
  5. Eller information om folket av Shirk, och hur det gick för dem i detta liv och de avskräckande straff som drabbade dem, och det grova straffet som de får i Livet efter Döden. Så det är domen för den som överger tawhid.

Så hela Koranen handlar om tawhid, det som tawhid kräver och dess belöning. Och om shirk, dess folk och dess straff.

 

Särskiljandet av Allah med all Dyrkan och dess Vikt

Jag tänker diskutera särskiljandet av Allah i dyrkan (Tawhid al-Olohia) av två orsaker:

Det första: Att det är den viktigaste delen av Sändebudens kall som Koranen gett oss, och för att det var det som kampen handlade om mellan dem och deras fiender de högmodiga  och de envisa i varje nation.

Och det fortsätter vara en anledning till konflikt till denna dag, och möjligtvis kommer det att fortsätta vara det tills Domedagen som en prövning och för att testa Sändebudens arvtagare och för att höja deras status.

Det andra: Den farligaste och den värsta och den svåraste avvikelsen som muslimerna i öst och väst drabbats av är beträffande det. Och det drabbar de flesta av de okunniga bland muslimerna och många utav de bildade bland dem och de som tillskriver sig till kunskap bland dem.

Så låt oss börja med att lägga fram profeternas kall generellt, och sedan lägger vi fram kallen av några specifika bland dem.

Allah, den Högste, säger:
”Och Vi har sänt ett sändebud till varje folk, som befaller dem att de bör dyrka Allah ensam, och att de bör undvika allt som dyrkas vid sidan av Honom. Så vissa utav dem vägledde Allah till sin religion, och vissa utav dem förtjänade villfarelse. Så res genom länderna och se förnekarnas straff.” [an-Nahl: 36]

Allah, den Högste, säger:
”Och vi har inte sänt något sändebud innan dig utan att vi uppenbarade för honom att: Ingen har rätt att dyrkas förutom Jag (Allah) – så dyrka endast Mig.” [al-Anbiä: 25]

Allah, den Högste, säger efter att ha nämnt några av profeternas berättelser, må de prisas och välsignas:
”Denna, er nation, är sannerligen en nation, och Jag är er Herre, så dyrka endast mig.” [al-Anbiä: 92]

Allah, den Högste, säger:
”Sändebud! Ät från den mat som Allah gjort tillåten för er, och gör korrekta goda handlingar. Sannerligen är Jag fullt medveten om vad ni gör. Denna, er nation, är sannerligen en nation, och Jag är er Herre, så frukta endast Mig.” [al-Mo’minoun: 51]

Al-Hafidh Ibn Kathir sa:
Mujahid och Said ibn Jubayr och Qatada och Abdur-Rahman ibn Zeid ibn Aslam sa om Allah, den Högstes uttalande, ”Denna, er nation, är sannerligen en nation” att det betyder, ’Er religion är en.’

Sedan återfinns innebörden av dessa två verser i Sunnan i hans uttalande (må Allah prisa och välsigna honom), ”Jag är den närmaste av människorna till Jesus son till Maria i denna värld och i Livet efter Döden. Profeterna är bröder, de har olika mödrar, men deras religion är en.”

Och Allah, den Högste, säger också om de (fem) ihärdigaste Sändebuden, må de prisas och välsignas:
”Er Herre har lagstiftat som er religion det som Han uppmanade Noak, och som vi uppenbarade för dig, och som vi uppmanade Abraham och Moses och Jesus med, att håll er till religionen och tvista inte om den. Polyteisterna hatar det ni kallar dem till, men Allah väljer den Han vill, och Han vägleder de som vänder sig till Honom i ånger.” [ash-Shora: 13]

Detta var alla Profeternas kall, och i deras första led de (fem) som var fastast i beslutsamhet utav profeterna, vars antal var ett 124 000, och de följde en enda väg, och började från en och samma utgångspunkt, som är tawhid, den största frågan och viktigaste grunden som de förmedlade till all mänsklighet genom alla generationer, trots deras skilda samhällen och platser och tider.

Detta är bara en del av alla de saker som tyder på att det bara är det här sättet som får följas då man kallar folket till Allah. Och det är en Sunnah (väg) som fastställts av Allah åt Hans Profeter och Hans sanna följare. Det är inte tillåtet att byta ut den, och inte heller att lämna den.

 

Några Exempel på Sändebudens Kall

Sedan så har Allah, den Högste, informerat oss om en del individer bland de mäktiga Profeterna, och hur de gick tillväga när de mötte deras folk. Vi ser att de alla följde den generella väg som fastställts för dem av Allah. Och de följde det tillvägagångssättet som fastställts för dem alla av Allah. Inte ett enda av deras kall skiljde sig från den.

Allah, den Högste, säger:
”Och vi sände Noah till hans folk: ’Jag är öppen varnare för er, att ni inte ska dyrka någon annan än Allah! Sannerligen fruktar jag för er, att ni kommer att straffas plågsamt en Dag [om ni fortsätter med er avgudadyrkan].’ De förnäma bland de icke-troende från hans folk sa, ’Vi ser att du är blott en människa som oss, och vi ser dig endast följas av de lägsta bland oss som det verkar. Inte heller kan vi se att ni är bättre än oss, utan snarare tror vi att ni ljuger.'” [Houd: 25-27]

Allah, den Högste, säger:
”Och till folket Ad sände vi deras broder Houd. Han sade: ’Mitt folk! Dyrka endast Allah, ingen förutom Han har rätt att dyrkas av er. Ska ni inte frukta er Herre?’ De förnämsta utav förnekarna bland hans folk sa: ’Det du sysslar med är bara dumheter tycker vi (i att lämna dem och deras avgudar) och vi tror utan tvekan att du är en lögnare (då du påstår dig vara en profet).’ Han sa: ’Mitt folk! Jag har inte drabbats av dumhet på något sätt, utan sannerligen är jag ett Sändebud från Skapelsens Herre. Jag förmedlar till er min Herres Budskap och jag är uppriktig i mitt råd till er och hängiven till mitt förtroende. Förundras ni över att det kommit påminnelse från er Herre genom en man från erat folk? Minns Allahs gåvor till er då Han gjorde er till efterträdare efter Noahs folk, och Han ökade era kroppars storlek. Så minns Allahs oräkneliga förtjänster över er, så att ni må bli räddade.’ De sa: ’Har du kommit för att vi endast ska dyrka Allah och förkasta det som våra förfäder brukade dyrka? Kom med det som du hotar med om du talar sanning.’ Han sa: ’Nu är det oundvikligt att ni drabbas av er Herres bestraffning och sjukdom! Argumenterar ni med mig om simpla namn (åt sådant som inte finns) som ni och era förfäder kommit på och som Allah inte tillåtit [att man ska dyrka]? Vänta då bara, jag kommer också att vänta.’ Så vi räddade Houd och de som följde honom med en nåd från oss, och vi klippte rötterna av de som förnekade våra tecken och som inte trodde.” [al-A’raf: 65-72]

Så här var alla sändebudens kall, de följde detta sätt i deras kall till Allah: de kallade först till särskiljandet av Allah (tawhid) och att endast Han får dyrkas först. Sedan så motsatte sig deras folk dem – förutom dem som Allah vägledde – med hån och förnekelse och förlöjligande.

Så som Allah, den Högste, säger:
”Och vi sände otaligt många Profeter till de tidigare folken, och det kom inte någon Profet utan att de ständigt hånade honom.” [al-Zokhrof: 6-7]

Det finns ingenting svårare och smärtsammare än förnekande och förlöjligande och hån för de upphöjda troende själarna. Det är värre för dem än svärdsslag och fängelse och tortyr. Det här faktumet nämns av den arabiske poeten som sa:

”Och att behandlas illa av de närstående gör mer skada, på själen än att huggas med ett vässat svärd.”

Aisha, må Allah vara nöjd med henne, frågade Profeten (må Allah prisa och välsigna honom), ”Har det funnits en svårare dag för dig än slaget vid Uhud?” Så han sa, ”Jag har gått igenom en hel del med ditt folk, och det värsta som jag utstått var på Aqaba-dagen då jag presenterade mig själv för Ibn Abd Yalil son till Abd Kolal, men gav inte det svaret jag hade velat, så jag återvände med en sorgsen blick tills jag nådde Qarn al-Tha’alib, då lyfte jag mitt huvud och såg  att jag var vid ett moln, den hade skyddat mig mot solen, jag tittade och såg Gabriel i den, sedan ropade han på mig, han sade:
’Allah har hört vad ditt folk sade till dig och hur de svarade dig! Och Allah har sänt bergens ängel till dig, så att du kan beordra honom att göra vad du vill med dem.’ Så bergens ängel ropade på mig och hälsade på mig, och sa sedan:
’Mohammed! Allah har hört vad ditt folk sa till dig, och jag är bergens ängel, och min Herre har sänt mig till dig för att du beordrar ska ge mig din befallning! Så vad önskar du? Om du vill så placerar jag (de två bergen) al-Akhshaban på dem.’ Så Allahs Sändebud (må Allah prisa och välsigna honom) sade: ’Jag hoppas hellre att det från deras avkommor kommer sådana som endast dyrkar Allah, och inte dyrkar något annat förutom Han.’”

Och i historieböckerna nämns några av de svar som dessa hånare gav honom och deras avskyvärda inställning. Och att Allahs sändebud, må han prisas och välsignas, reste iväg för att träffa en grupp från stammen Thaqif som var ledarna för Thaqif och deras adel. De var tre bröder, Abd-Yalil, Masoud och Habib… Så han satte sig med dem och kallade dem till Allah och berättade om varför han hade kommit, för att uppmana dem till att stödja Islam och att stödja honom mot de som motsatte sig honom bland hans folk. Så en av dem sa: ”Om det ens är sant att Allah har sänt dig så vill Han (vanära och) riva ner Ka’bans klädsel.” Den andre sa: ”Kunde inte Allah hitta någon annan att sända?” Den tredje sa: ”Vid Allah, jag tänker aldrig tala med dig, om du verkligen är ett sändebud från Allah så är det farligt för mig att tvista med dig, och om du ljuger så är det inte passande att jag talar med dig (sade han hånande).” Så Allahs Sändebud (må Allah prisa och välsigna honom) gick och tappade hoppet om gott från stammen Thaqif.

Det vi vill peka på i den här hadithen och den här historian: Att det som profeterna möter utav narr och hån och förolämpningar från de dåraktiga avgudadyrkarna var svårare för Profeterna än någon annan svårighet, t.o.m. svårare än de farliga striderna (som slaget vid al-Uhud) där liv tas och där deras ädla följeslagares blod spills.

Och på Uhud-Slaget så var det utav Allahs Sändebuds, må Allah prisa och välsigna honom, följeslagare mer än sjuttio som blev martyrer. Bland dem var: Mos’ab ibn Omeir och Hamza ibn Abd al-Muttalib, Allahs Sändebuds farbror. Och Allahs Sändebud, må Allah prisa och välsigna honom, skadades i ansiktet och en av hans yttre framtänder gick sönder.

Och han gick igenom det han gick igenom med sina följeslagare av hycklarnas skadegörelse, och han gick igenom många pinor och svårigheter före det då han var i Mecka, och vid Badr och andra slag. Men trots allt detta så var Ta’if-dagen det svåraste som han upplevt på grund av det hån och förakt som han mötte på som gick till den grad som är olidlig för de rena själarna.

Utifrån det sa Allahs Sändebud, må Allah prisa och välsigna honom:
”De som genomgått de svåraste prövningarna är Profeterna, därefter de som är mest lika dem, och sedan de som är mest lika dem efter det.”

Så de som liknar dem mest, och de som är mest lika dem efter det, det är de som är de rättfärdiga, de som följer deras väg och kallar till det som de kallade till utav särskiljandet av Allah och att man bara ska dyrka Honom uppriktigt, och att lämna all avgudadyrkan (shirk). Och dessa kommer att förolämpas och prövas så som deras föredömen.

Och det är på grund av detta faktum som man ser många kallare lämna det här svåra tillvägagångssättet, och denna karga väg, då den kallare som följer den kommer att konfrontera sin mor, sin far, sina syskon, hans nära och hans vänner. Och han kommer att ställas mot samhället och dess fientlighet och de kommer att göra narr av honom och såra honom. Så de vänder deras uppmärksamhet mot andra saker som har sin plats i Islam som inte förnekas av någon som tror på Allah, men dessa aspekter innebär inte samma svårighet och ansträngning och leder inte till hån och förolämpningar, särskilt inte i muslimska samhällen. För majoriteten av det islamiska folket dras till den här sortens kallare, och de överöser dem med respekt och vördnad istället för hån och förolämpningar, åh Allah, förutom om de utgör ett hot mot ledarna och deras ställning då de tystas de strängt. Som politiska partier som motsätter sig ledarna och som hotar att ta deras plats, i en sådan situation visar ledarna ingen kärlek för varken släktingar eller vänner, muslimer eller otrogna.

Hur som helst så säger vi till de som kallar, oavsett hur mycket de väsnas och upprepar sig, och oavsett hur mycket höjer sina röster när de talar i Islams namn: hejda er för ni har lämnat vägen som Allah föreskrivit och Hans spikraka och tydliga väg som Profeterna och deras följares konvojer färdats på genom tiderna i kallet till särskiljandet av Allah (tawhid) och att särskilja Honom med alla religiösa handlingar. Så oavsett hur mycket ni än filosoferar och höjer era röster i Islams namn, så avviker ni fortfarande från den Profetiska väg som fastställdes av Allah. Och oavsett hur mycket möda ni lägger ner, och hur mycket ni än förstärker ert kall och er väg, så sysselsätter ni er fortfarande med medlen istället för målet, och till vilken nytta är medlen om de endast skadar målet, och om de blir ökar på målets bekostnad. Nej, dessa kallare bör akta sig för att står kvar vid dessa vägar som de själva hittat på som står i konflikt med Profeternas väg i kallet till tawhid gällande Allah, med bländande plakat och slagord som tjusar de dåraktiga och de okunniga gällande Profeternas väg.

Att tala om Sändebudens kall till tawhid gällande Allah och deras tillvägagångssätt och de hemskheter och prövningar som de mötte i det, är något som inte kan tas upp här till fullo, så jag nöjer mig med att presentera kallet utav fem av dem, må Allah prisa och välsigna dem, och detta kommer att göra Profeternas väg solklar för oss, och ingen avviker från den annan än den förgjorde.

 

Den förste av dem:

Nooh

Mänsklighetens andre fader, och det första Sändebudet till folket på jorden. Denne store Profet hade ett väldigt långt liv och många år: tusen år minus femtio år, han tillbringade dem i kallet till tawhid gällande Allah och till att ägna sin dyrkan till Allah helt och hållet åt Honom. Han tröttnade inte och han gav inte upp, han kallade dem dag och natt och dag, i hemlighet och i öppenhet.

Allah den Högste, säger:
”Sannerligen sände vi Nooh till hans folk: ”Varna ditt folk innan ett plågsamt straff drabbar dem!” Han sa, ”Mitt Folk! Jag har kommit till er med en klar och tydlig varning. Att ni bör dyrka Allah ensam och frukta Honom och lyda mig. Då kommer Han att låta era synder förlåtas och ge er anstånd till en bestämd tid. Sannerligen kan Allahs bestämda tid, då den infaller, inte skjutas fram, om ni bara visste!” Han sa, ”Min Herre! Jag har verkligen kallat mitt folk dag och natt men mitt kallande gör endast att de flyr bort ännu mer. Och sannerligen så varje gång jag kallade dem så Du må förlåta dem, stack de sina fingrar i öronen och dolde sig med sina plagg och envisades (med sin otro), och tog högmodet till sin spets. Och sedan så kallade jag dem öppet och högljutt, och sedan så kallade jag dem privat och i total hemlighet.  Så jag sa till dem, ’Be er Herre om förlåtelse, sannerligen är Han ytterst förlåtande! Han kommer då sända ner regn i överflöd, och öka er i rikedom och avkomma. Och han kommer att förse er med trädgårdar och floder. Vad är det med er? Att ni inte känner fasa och rädsla för Allah fastän det är Han som skapat er stegvist! Ser ni hur Allah har skapat de sju himlarna ovanför varandra, och gjort månen till ett ljus, och gjort solen skinande? Allah är den som skapade er och förde er fram ur jorden. Sedan återför han er till den (då ni dör) och sedan kommer Han sannerligen ta upp er ifrån den återigen. Allah är den som lagt ut jorden för er så att ni må resa runt på vida vägar.’” Nooh sa, ”Min Herre! Sannerligen har de trotsat mig och istället följt de som vars rikedom och avkomma endast förvärrar deras förlust. Därtill har de smidit en väldig konspiration och sa: ’Lämna inte era gudar. Lämna inte Wadd, och inte heller Sowaa, och inte heller Jagoot, och inte heller Ja-Ouq, och inte heller Nasr.’ Och de fick många att gå vilse. (Åh Allah) Låt förtryckarna få något alls, annat än mer vilsenhet!” På grund av deras synder dränktes de och hamnade i Elden. Då fann de inga som kunde rädda dem förutom Allah. [Nooh: 1-25]

Vad bestod denne ädle Sändebuds kall av, då Allah har berättat för oss sammanfattningen av hans ädla kall som pågick i niohundrafemtio år?!

Det var sannerligen ett seriöst kall till tawhid gällande Allah och att endast dyrka Honom. Det var en outtröttlig ansträngning där han använde alla tillgängliga medel för att få dem nöjda med hans kall, i hemlighet och i öppenhet, med uppmuntran och med varning. Och genom att informera om löftet om gott för den lydige, och om varningen om ont för de olydiga. Och både med intellektuella och handgripliga bevis, och härledning från deras egen verklighet och deras liv och från himmelen och jorden som de såg framför sig, och tecknen och lärdomarna i dem. Allt detta påverkade dem inte och fick inte dem att acceptera hans kall. Snarare envisades de med deras otro och vilsenhet och tog högmodet till sin spets.

De envisades med att hålla fast vid deras statyer och deras falska dyrkansobjekt. Så resultatet av denna envishet och trotsighet var undergång och utplåning från denna värld, och i Livet efter döden en evig plåga i elden.

Vid det här laget kanske vi undrar: varför fortsatte denne store Profet under en sådan lång tid, och varför lade han ner dessa enorma ansträngningar, utan att tröttas ut och utan att ge upp, kallande till startpunkten för tawhid?!

Och varför hyllade och berömde Allah honom till den graden, och gjorde honom evigt ihågkommen, och gjorde honom till en av Oul al-Adhm (de fem Sändebud som var fastast i bestämdhet)?

Förtjänar kallet till tawhid all denna omsorg och vikt?

Går denna väg och valet av startpunkt för denne ädle Profet mot logik och visdom och intellekt?

Eller är det ren visdom och det som nödvändiggörs av korrekt logik och ett sunt och klarsynt intellekt?

Varför lät Allah honom följa denna väg i hela tusen år minus femtio år och gjorde honom till en förebild och förevigade hans namn och hans berättelser, och beordrade det största Sändebudet (Mohammed), den mest förståndige av alla människor, att han bör ha honom som sin förebild gällande hans kallande och hans tålamod?

Det rättvisa svaret baserat på intellekt och visdom, och på förståelse för Profetskapets höga status och med det största förtroendet det och insikt om dess värde, är:

Att kallet till tawhid och kampen för att utrota shirk och för att rena jorden ifrån det verkligen förtjänar allt detta, och att det är ren visdom och det som det naturliga tillståndet och intellektet kräver. Och att det är obligatoriskt för alla kallare till Allah att förstå detta tillvägagångssätt, och de här enorma gudliga kallet och stora målet, så att de ägnar all deras möda och energi på att uppnå det och att sprida det över hela Allahs jord, och att de hjälps åt och enas, och bekräftar varandra. Så som Sändebuden, som kallade till tawhid, var: den föregående ger goda nyheter om den kommande och den efterkommande bekräftar den föregående och stödjer dennes kall, och håller sig inom samma väg.

Vi måste vara övertygade om att om det hade funnits någon bättre väg och mer korrekt än denna väg, så hade Allah valt den för sina Sändebud och gett dem företräde till den.

Så är det passande för någon troende att vända sig ifrån det och följa en annan väg och att försöka tävla mot denna gudliga väg och dess kallare?!

2 – Den andre: Profeternas förfader och ledaren för monoteisterna som vänt sig bort från avgudadyrkan.

 

Den andre av dem:

Ibrahim

Allahs käre, den som det bäste Sändebudet, den siste Profeten, och hans nation beordrades av Allah att följa och ta hans kall som föredöme, och ledas av hans vägledning väg och hans tillvägagångssätt.

Allah, den Högste, säger:
”Och då Ibrahim sa till sin far Aazar, ’Ska ni göra dessa statyer till gudar? Sannerligen anser jag att dig och ditt folk vara på klar förvillelse.’ På så sätt visade Vi Ibrahim kungadömet som är himlarna och jorden så att han skulle vara en av de som Tror med (ännu mer) övertygelse. Så när natten täckte honom med mörker såg han en stjärna och sa, ‘Det här är (vad ni påstår vara) min Herre?!’ Sedan när den gått ner, sa han, ’Jag älskar inte det som vissnar.’ Sedan när han såg månen stiga sa han, ’Det här är (vad ni påstår vara) min Herre?!’ Sedan då den gått ner sa han, ’Om min Herre inte hade hållit mig fast på vägledningen skulle jag säkert vara en av de vilseledda.’ Sedan när han såg solen sa han, ’Det här är (vad ni påstår vara) min Herre?! Den är större de andra.’ Sedan då den gått ner sa han, ’Mitt folk! Jag är fri från er avgudadyrkan. Sannerligen har jag vänt mig till den som skapat himlarna och jorden, rättroget, och jag är inte en av polyteisterna.'” [al-An’am: 74-79]

Vilket passionerat och kraftfullt kall till tawhid gällande Allah, och till att göra alla dyrkanshandlingar endast för Honom och till att avlägsna shirk och att förkasta det! Den börjar med familjen och utökas till nationen och för krig mot shirk och statyerna, och skakar de självaste fundamenten för avgudadyrkan av himlakroppar.

Och Allahs käre använde det bästa sättet att debattera och bevisa, för att klargöra Allahs bevis för dem och för att tillbakavisa shirk och dess falskhet och dess argument.

Så han uttryckte sig med ordet ”avgudar” för att visa förakt för de så kallade gudarna som de tillverkade, och hur dumma deras inbillningar var. Och hans iakttagande av de tidigare nämnda himlakropparna en efter en i ordning då de gick ner och försvann var för att använda deras tillstånd som ett klart bevis för falskheten i deras påstående att de skulle ha någon rätt att dyrkas.

Vem var det som ordnade dem och bevarade dem och deras tillstånd och universums tillstånd då de går ner och försvinner?! Så på så vis måste de förkasta dessa falska gudar och ta avstånd från dem. och rentvå sig själva ifrån dem, och istället vända sig till deras sanne Gud, den som skapade himlarna och jorden, den som varken passerar eller försvinner, och som vet om allt som de gör eller inte gör. Den som vakar över dem och beskyddar dem och kontrollerar deras tillstånd.

Starka bevis hämtade från den påtagbara verkligheten och den bevittnade tillvaron!

Allah, den Högste, säger:
”Och nämn Ibrahim i Boken, han var sannfärdig och en profet! Då han sade till sin far, ’Käre far, varför dyrkar du det som varken kan höra eller se eller gynna dig det minsta?! Käre far, jag har fått en viss kännedom som du inte fått! Så följ mig, då kommer jag visa dig den Raka Vägen. Käre far, dyrka inte Satan – sannerligen är Satan olydig mot den Nåderike! Käre far, jag fruktar för dig att Allahs straff kan drabba dig, då hamnar du hos Satan!’ Han svarade, ’Ogillar du mina gudar, Ibrahim? Om du inte slutar så kommer jag sannerligen att stena dig, lämna mig och kom inte tillbaka!’ Ibrahim sa, ’Salam aleika, jag kommer be min Herre om förlåtelse för dig, sannerligen är han alltid barmhärtig och god mot mig. Och jag tar avstånd från er och allt som ni dyrkar vid sidan av Allah, och jag kommer att dyrka och be till min Herre. så att jag inte blir en som vars dyrkan och böner är misslyckade.’ Så när han lämnade dem och allt som de dyrkade utom Allah, skänkte Vi honom Ishaak och Jakoub, var och en gjorde vi till Profet, och vi gav dem från vår nåd, och gjorde dem bland de mest prisade och upphöjda bland människorna.” [Meriem: 41-50]

Det var ett passionerat kall till tawhid, etablerat på kunskap och logik och intellekt, med gott och sunt beteende, som ledde de vilseledda till den raka vägen, men den motsattes av blind partiskhet som grundar sig på nyckar och okunnighet och envishet och högmod. Hur annars skulle någon kunna dyrka och underkasta sig för det som varken kan höra eller se, eller ha nytta någon nytta för dem?!

Sannerligen är kunskapen om tawhid, käre läsare, den kunskap som samtliga profeter ärades med, och med den rensade de bort det falska och okunskap och shirk.

Så okunskap gällande denna kunskap, profeternas kunskap som visar vägen till sanningen och räddar från missledning och shirk, är livsfarligt och är ett dödligt gift som dödar sinnet och intellektet.

”Käre far! Sannerligen har jag fått en viss kännedom som du inte fått så följ mig så kommer jag visa dig den Raka Vägen.”

Efter dessa kraftiga ansträngningarna som Ibrahim lade i att kalla sin familj och sitt folk Allah där han etablerande de tunga bevisen mot dem, så tog riktade han detta väldiga kall mot den tyranniske och förtryckande ledaren som påstod sig vara en gud, han mötte honom med full styrka och mod.

Allah, den Högste, säger:
”Har du inte sett han som argumenterar mot Ibrahim om hans Herre, bara för att Allah skänkt honom. Då Ibrahim sade ’Det är min Herre som ger liv och död.’ Han sade ’Jag kan ge liv och död.’ Ibrahim sade ’Men Allah får solen att stiga från öst, få den då att stiga från väst’ då blev förnekaren rådlös, och Allah vägleder inte de orättvisa förtryckarna.” [al-Baqara: 258]

Ibrahim, må han prisas och välsignas, kallade denne tyrann och som påstod sig vara en gud, till tawhid gällande Allah, och till bekräftandet av Allahs ensamma gudomlighet och dyrkansrätt. Men han gick över alla gränser i sin arrogans och vägrade högmodigt att acceptera tawhid gällande Allah och att sluta påstå sig vara gudomlig.

Så Ibrahim argumenterade och debatterade med honom på detta briljanta sätt vars bevis var klara. Ibrahim sa, ”Det är min Herre som ger liv och död.” Alltså den som är ensam om att skapa, kontrollera, och att ge liv och död.

Så den korkade tyrannen svarade att även han kunde ge liv och död – alltså att han dödar den han vill och förskonar den han vill.

Och det här svaret var endast ett sätt att lura de dåraktiga och att undvika frågan, eftersom vad Ibrahim syftade på, må han prisas och bevaras, var att hans Herre frambringade liv hos mänskligheten, djur, och växter, ur ingenting. Och får dem sedan att dö med Hans makt, och att det är Han som ger människor och djur död vid slutet av deras förutbestämda livslängder, av antingen kopplat till en dödsorsak eller utan dödsorsak. Så när Ibrahim såg att han försökte förvränga frågan och bedraga och kanske lura de ignoranta och simpla människorna, så sa han – som ett sätt att hålla honom vid  det han hade sagt, om han är det han påstår: ”’Allah får solen att stiga från öst, få den då att stiga från väst’ då blev förnekaren rådlös.” Alltså: han stod chockad och förvirrad, utan argument, han blev förstummad och hade inget att komma med, och hans bedrägeri avslöjades, ”Sannerligen är det falska dömt att gå under”.

Och det finns en lärdom i detta för dem som lyssnar och håller ögonen öppna, att kallet till tawhid representerar toppen av uppriktighet, visdom och intelligens; den tar saker i rätt ordning börjar där Allah vill, inte genom att kämpa för styre och eller att tävla om ledarskap.

Och om Ibrahims mål, må han prisas och välsignas, hade varit att ta makten så skulle han tagit till ett annat tillvägagångssätt för det, och han skulle då finna dem som samlas kring honom och applåderar honom. Men Allah vägrar och hans profeter vägrar och kallarna bland Profeternas sanna följare i varje tid och plats vägrar att följa en annan väg än den vägledda och sanna vägen, och att tydligt förkunna sanningen och fastställa bevisen mot de högmodiga och trotsiga.

Så Ibrahim utförde denna väldiga plikt på det bästa och mest kompletta sättet. Han fastställde bevisen mot hans far och hans folk, både folket och de styrande. Men då han såg att de envisades med deras shirk och otro och att de var fasta på osanning och missledning, så han tog till hård kritik och att ändra tillståndet handgripligen med kraft.

Så var började han förändringen och vilket var det klokaste sättet att ändra det mörka tillstånd som hade tagit hans nation i besittning? Försökte han störta staten då den var roten till ondskan och fördärvet och källan för shirk och missledning?!! Kan han låta bli det då ledaren påstod sig vara gudomlig och envisades med det? Så varför startade inte Ibrahim en statskupp där han störtar denna förnekande regeringen och dess ledare, en tyrann som påstod sig vara en gud, och på så sätt utrota alla former av fördärv och shirk, och i dess plats etablera en gudomligt vägledd stat som leds av Ibrahim, må han prisas och välsignas?!! Svaret: Aldrig Profeterna! Aldrig skulle de följa sådana tillvägagångssätt, för det är förtryckarnas sätt, de ignoranta och dumdristiga, de som önskar sig det världsliga och som strävar efter makt.

Profeterna var kallare till tawhid och pionjärerna för vägledningen till sanningen och uppvaknandet ur falskhet och shirk. Så när kavlade upp ärmarna för att förändra, och de var de kunnigaste och intelligentaste av människorna, så började de med att angripa de sanna källorna för shirk och missledning. Det här är vad Ibrahim, den milde, vise och vägledde, den heroiske och modige, gjorde.

Allah, den högste, säger:
”Och vi har väglett Ibrahim till sanningen tidigare då vi hade god kännedom om honom. Då han sade till sin far och sitt folk, ’Vad är det för statyer som ni är så fästa vid?!’ De sa, ’Vi fann att våra förfäder dyrkade dessa.’ Han sa, ’Både ni och era förfäder är klart vilsna.’ De sade, ’Kommer du med sanning eller är du en av de oseriösa?’ Han sa, ’Det är så att er herre är Herren över himlarna och jorden, Han Som skapade dem, och jag är vittne om det. Och vid Allah, så har jag planer för era avgudar när ni gått iväg.’ Så han tog sönder dem i bitar förutom den största av dem för att se ifall de skulle vända sig till honom. De sa, ’Vem har gjort så här med våra gudar?! Den som gjorde det här är en sann förbrytare.’ De sade, ’Vi hörde en pojke tala om dem, han kallas för Ibrahim.’ De sa, ’Hämta hit honom framför folket så att de må se.’ De sa, ’Är det du som har gjort så här med våra gudar, Ibrahim?!’ Han sa, ’Snarare var det den här, den största av dem som gjorde det. Fråga dem, ifall de kan tala.’ Så de vände sig mot varandra och sade, ’Det är ni som gör fel!’ Sedan ändrade de sig, ’Du vet ju att de inte kan tala!’ Han sa, ’Ska ni då istället för Allah dyrka det som inte kan gynna er alls, och inte heller skada er. Fy för er och det som ni dyrkar istället för Allah. Ska ni inte använda ert förstånd?!’ De sa, ’Bränn honom på ett bål och hjälp era gudar om ni verkligen önskar att fortsätta dyrka dem.’ Vi sa, ’Elden, var sval och säker för Ibrahim.’ De konspirerade mot honom men Vi gjorde att det var de som blev förlorarna.” [al-Anbia 51–70]

Allah gav Ibrahim vägledning till sanningen vid en ung ålder eftersom att han var lämpad för det.

Denne vise och vägledde Profeten tog sig ann förfall i trosuppfattning, och förfall i styre, en nation vars tänkande var degenererat och vars sinnen var vilsna, till den graden att de dyrkade avgudar i form av träbitar, stenar och stjärnor. De styrdes också av en rutten regering led av en tyrann som hävdade sig vara gudomlig, ändå lät sig folket styras av honom.

Var anser du att Ibrahim skulle börja sitt tillrättaställande då?

Skulle han börja med att försöka ta makten från ledaren då han absolut dömde med andra lagar än de som uppenbarats av Allah och dömde med förislamiska lagar, det finns inga tvivel om den saken, han hävdade även öppet att han var en Gud och att han hade rätt att stifta lagar. Eller skulle han ha börjat med att rätta trosuppfattningarna (aqida) – folkets övertygelser och den förislamiska regeringens övertygelser?!

Koranen informerar oss om denne vägledde Profet, profeternas ledare, att han började med att korrigera trosuppfattningen, alltså kallet till tawhid gällande Allah och att särskilja Honom med all dyrkan och att kämpa mot shirk och få stopp på det och dess orsaker och att ta bort det från rötterna. Så han kallade dem verkligen till tawhid gällande Allah och att avsäga sig dyrkan av allt annat än Honom, och han argumenterade mot dem och de argumenterade mot honom, men han tillbakavisade dem med tvingande argument och klara bevis och han avväpnade deras argument helt tills att de erkände sina misstag och felsteg och sitt blinda följande och det envisa och ödesdigra imiterandet av deras förfäder:

”De sade: Vi fann att våra förfäder brukade dyrka dessa.”

Så när Ibrahim såg att denna grupp och att deras förstånd var stenhårt och envisa, la han en vis och modig plan för att förstöra deras avgudar. Och planen utfördes med full kraft, tapperhet och mod. Sedan så provocerade denna heroiska handling regeringen och nationen så att de vände sig emot honom, och de kallade honom till offentlig rättegång och lade fram anklagelserna framför honom,

”Är det du som har gjort så här med våra gudar, Ibrahim?”

Så han svarade dem hånande,

”Snarare var det den här, den största av dem, som gjorde det. Fråga avgudarna vem som gjorde det mot dem, ifall de kan tala.”

Så denna hånande replik var som ett åskslag som träffade deras fåraktiga förstånd.

”Sedan återföll de (till deras dumhet och avgudadyrkan) och sa, ’Du vet att de inte kan tala.'”

Så när han hade avväpnat deras bevis så tog de till våld, vapnet för den som faller kort om bevis, i all tid och plats:

”De sa, ’Bränn honom och hjälp era gudar om ni verkligen önskar att fortsätta dyrka dem.'”

Men Allah räddade sin utvalde och älskade vän, Ibrahim, och Allah vände förnekarnas plan mot dem själva.

”Vi sa, ’Elden, var sval och säker för Ibrahim!’ De konspirerade mot honom, men Vi gjorde att det var de som blev förlorarna.”

Så i Ibrahims räddning från skada i den enorma elden, då Allah gjort den sval och säker för Ibrahim, finns ett väldigt tecken, bland de största av Allahs tecken som bevisar hans profetskap, hans ärlighet och korrektheten av det som han kom med utav tawhid, och falskheten av det som hans folk var på av shirk och missledning.

Sedan belönade Allah Ibrahim, må han prisas och välsignas, för hans visa kall, och för denna enastående kamp och uppoffring,

”Och Vi räddade Ibrahim och Lot och tog dem till det land som Vi välsignat för hela skapelsen. Och Vi skänkte honom Ishak (Isak) och Jakoub (Jakob) som ytterligare en gåva till honom. Och vi gjorde dem alla rättfärdiga. Och Vi gjorde dem till ledare som vägleder folket med Våra befallningar. Och Vi gav dem ingivelse i att utföra av de goda handlingarna, och etablering av Bönen, och att betalandet av Zakat (välgörenhetsskatten). Och det var endast Oss som de dyrkade.” [al-Anbia: 71–73]

 

Den tredje av dem:

Yusuf

Den ädle, son till den ädle, sonson till den ädle. Den som Allah sände ner en lång Sura om som berättar för oss om hans ädla liv och dess stadier, från hans barndom till hans död, och hur hans omständigheter förändrades, och de svårigheter han mötte, och hur han bemötte det med profetskapets styrka och tålamod och visdom och mildhet.

Yusuf, må han välsignas, såg förfallet i Faraonernas palats i Egypten och deras förtryck, och han kände till trosuppfattningen hos folket som han levde bland, han kände till hur fördärvad den var och deras avgudadyrkan där statyer och boskap gjordes till gudar vid sidan av Allah.

Berättelsen om denne ädle profet, må han välsignas, är lång, vi kommer att ta den från att han fängslas tills att han blir kallad in till kungen.

Allah, den Högste, säger:
”Och med honom in i fängelset trädde två unga män. En av dem sa, ’Jag såg mig själv pressa druvor till vin’. Och den andre sa, ’Jag såg mig själv bära bröd på mitt huvud och att fåglar åt från det. Förklara för oss innebörden av dessa drömmar, sannerligen ser vi att du är en av de rättfärdiga.’ Han sade, ’När maten kommer ska jag ha berättat det färdigt för er innan den kommer, detta är bland det som min Herre lärt mig. Jag har tagit avstånd från religionen av ett folk som inte tror på Allahs och som förnekar domedagen! Istället har jag följt mina förfäders religion, Ibrahim (Abraham), Ishak (Isak) och Jakoub (Jakob). Vi skulle aldrig dyrka någonting vid sidan av Allah, det hör till Allahs gåvor till oss och till folket, men de flesta är otacksamma (och avvisar det). Mina medfångar, är att dyrka olika avgudar bättre än att dyrka Allah, den Ende, han som styr allt?! Det ni dyrkar är endast namn som ni och era förfäder hittat på, men Allah har inte tillåtit detta. Lagen hör endast till Allah, han har beordrat att ni inte ska dyrka andra än honom! Detta är den raka och klara religionen, men de flesta vet inte.'” [Yusuf: 36–40]

Denne ädle Profet, frid vare över honom, levde i deras palats och hade därför en god kännedom om deras korrupta styre och ledare från nära håll. Och han fick personligen smaka på deras ondskor, komplotter, orättvisa, tyranni och fängslande. Vidare levde han mitt bland ett avgudadyrkande folk som dyrkade statyer och kor och himlakroppar. Så var skulle han börja för att ställa allt till rätta, och vad skulle vara startpunkten?

Skulle han börja sitt kall till Allah, medans han är oskyldigt fängslad med andra som också är oskyldigt fängslade, med att egga dem och hetsa upp dem mot de förtryckande och tyranniska ledarna? Det skulle då utan tvekan vara en politisk startpunkt, och det var ett alternativ som var tillgängligt för honom. Eller skulle han börja sitt kall där hans ädla förfäder började, ledda av Ibrahim – Allahs käre och ledaren för kallet till tawhid; det alla Allahs Sändebud började med?! Det finns ingen tvekan om att den enda vägen för korrigering i varje tid och plats är kallet till tron på tawhid och särskiljandet av all dyrkan till Allah.

Så Yusuf bör börja från denna startpunkt, likt hans ädla förfäder, ärad genom deras tro, och föraktfullt och exponera avgudadyrkarnas enfald och att de istället för Allah gör statyer, boskap och stjärnor till gudar att dyrka vid sidan om Allah.

Så efter att han tydligt hade förklarat detta, och kallat öppet till tawhid och förkastandet shirk, framhävde han sitt kall och argument med sitt uttalande,

”Dömandet hör endast till Allah.”

Sedan förklarade han att detta dömande betyder tawhid gällande Allah, och att Han är den ende som ska dyrkas:

”… det är det som är den Raka och Sanna religionen, ändå så vet de flesta inte (och gör shirk).”

Även Yusuf, må han välsignas, uppnådde den högsta i positionen i detta tillstånd då han kallade till tawhid gällande Allah och etablerade klara bevis för sitt kall och Profetskap.

Allah, den Högste, säger, förklarande detta:
”Och kungen sade ’Hämta honom till mig så gör jag honom till min egen.’ Och när han talade till honom sade han: ’Denna dag har du fått hög rang och förtroende hos oss!’ Han sade: ’Låt mig sköta landets depåer, jag är beskyddande och kunnig.'” [Yusuf: 54–55]

Och han sade då han tackade sin Herre och Beskyddare:
”Min Herre, sannerligen har du skänkt mig en del makt och lärt mig tolka det som berättas för mig (som drömmar). Skaparen av himlarna och jorden, Du är min beskyddare i denna värld och Livet efter detta. Låt mig dö som muslim och låt mig ansluta till de rättfärdigas sällskap.” [Yusuf: 101]

Vidare så säger Allah i förklaring till hans kall, citerande en troende ur Faraons ätt:
”Och tidigare kom Yusuf till er med de klara bevisen ändå har ni inte slutat tvivla på det som han kom med. Så pass att då han dog sade ni: ’Allah kommer inte att sända något Sändebud efter honom.’ Det är på så vis som Allah låter de oseriösa tvivlarna gå vilse.” [Ghafir: 34]

Så det som kan förstås från Yusufs biografi, må han välsignas, som har presenterats för oss i dessa ädla verser är att kallet till tawhid är något väldigt väsentligt. Och att det inte bör finnas någon mildhet eller slapphet i kämpandet mot shirk, det är inte tillåtet att hålla tyst om det, oavsett vilka omständigheter som den som kallar till Allah befinner sig i, snarare är det inte tillåtet för någon muslim att någonsin acceptera det eller att ha en avspänd attityd gentemot det. Och detta visar trosövertygelsens höga position, och dess vikt hos Allah, och hos Hans Profeter och Sändebud. Det visar även den enormt stora skillnaden mellan den och de sekundära frågorna i Islam.

Så det är inte tillåtet för en muslim, särskilt den som är en kallare, att ta en position som kränker hans trosuppfattning eller går emot den, som att vara en spåman, spåmän som ju är avgudadyrkare, eller att han är en väktare för deras avgudar. Om han gör något av detta så är han en av de vilseledda avgudadyrkarna.

Vad gäller den delen som har med lagstiftning att göra, så om den islamiska staten har etablerats så måste den döma med Allahs lagstiftning, annars: ”…och den som inte dömer med det som Allah uppenbarat, det är de som är de otroende… [al-Maida: 44]” Den otro (kofr) som nämns här har förklarats i detalj utav Islams lärda, bland Följeslagarna och andra än dem, att det kan vara större otro (en synd som tar en person ur Islam), om personen ser ner på Allahs lag (sharia) och förklarar det vara tillåtet att döma med något annat, och att den kan vara mindre otro (dvs. en stor synd som inte tar personen ur Islam) om han har vördnad för Allahs lag och inte anser det vara tillåtet att döma med annat än den, men hans (diverse) drifter gör så att han dömer med något annat än det som Allah sänt ner.

Men om den islamiska staten inte etablerats, då belastar inte Allah en person med mer än vad den klarar av, så en muslim kan ta en inflytelserik position i ett icke-muslimskt land på villkor att han etablerar rättvisa och att han inte lyder dem i sådant som innebär olydnad till Allah, och att han inte dömer med annat än det som Allah sänt ner. Så som Allahs Profet Yusuf gjorde, han tog en inflytelserik plats som minister hos en icke-troende kung, och han dömde inte med hans (kungens) lagar: ”Han fick inte ta och behålla sin bror enligt kungens lag. [Yusuf: 76]” Vidare etablerade han rättvisa bland hans underordnade och kallade dem till tawhid gällande Allah.

I det här finns en stark tillbakavisning till de som endast ger lite betydelse åt tawhid-läran och som är slapphänta och försöker dölja shirk vilket har fyllt jorden, och som ser på kallarna till tawhid och fienderna till shirk med förakt och hån. De tar avstånd och går med näsan i vädret och är för stolta för att ”sjunka ner” till kallarna till tawhids nivå, och det här är ett av politikens  problematik, och inget är mer betungande för dem än att höra eller tala om tawhids budskap eller shirk.

Dessa typer av kallare har fått sig själva att falla in i ett bottenlöst djup, samtidigt som de tror att de nått den allra högsta nivån.

Och kan ett folk med en sådan syn på profeternas kall någonsin nå framgång om inte de uppriktigt vänder sig bort från det som de är på och vänder sig uppriktigt till Allah i ångest och förlåtelse?

 

Den fjärde av dem:

Mose

Mose, den som Allah talade till direkt, den starke och pålitlige. Vi ser att hans kall riktade sig på tawhid och bar på ljusen av vägledning och visdom.

Mose växte upp och uppfostrades i palatsen som tillhörde den störste tyrannen någonsin som dessutom påstod sig själv vara gudomlig, och han kände till de olika typerna av fördärv, otro, överträdelser, orättvisor och tyranni som pågick i de styrandes palats som annars skulle ha varit svåra att föreställa sig och tro. Och han såg även det som hade drabbat hans folk, Israelerna; förslavade, förnedrade, och deras kvinnor som togs som slavinnor, och dödandet utav deras söner, vilket överträffade allt förtryck som mänskligheten någonsin känt till.

Allah, den Högste, sade:
”Farao steg högmodigt på jorden, och delade upp dess folk i grupperingar, han förslavade en grupp utav dem och dödade deras söner och lät deras kvinnor leva! Han var en utav de korrupta syndarna!” [al-Qasas: 4]

Faraos folk var också ett folk av shirk och avgudadyrkan utan tvekan.

Så hur började Moses kall? Riktades den mot rättandet utav denna nations avgudadyrkande trosuppfattning? Eller började den med att kräva att Israelerna skulle få sina rättigheter , och att kämpa för att ta styret och skynda för att upprätta en islamisk stat och ta makten från tyrannernas händer, och deras ledare Faraon, som påstod sig vara gudomlig?

Sannerligen var Moses kall precis som kallet utav hans förfäder och bröder bland Profeterna. Hans Herre hade ingjutit i honom fundamentet tawhid, och valt honom till att bära Hans budskap och att etablera dyrkan av Honom.

Allah, den Högste, säger:
”Och har berättelsen om Mose nått dig? Då han såg en eld och sa till sin familj, ’Stanna där ni är,  jag sett en eld! Kanske jag kan hämta med en fackla därifrån eller hitta vid den någon som kan visa oss vägen.’ Så när Mose kom till den så blev han kallad, ’Mose, Sannerligen är jag din Herre! Så avlägsna dina skor, du är i den heliga dalen Towa! Och Jag har valt dig så lyssna uppmärksamt på det som uppenbaras. Sannerligen är jag Allah, Ingen är värd att dyrkas utom Jag, så dyrka därför endast Mig, och etablera Bönen för Min hågkomst. Sannerligen så kommer Timmen (domedagen) att komma, och jag kommer att hålla den (dess tidpunkt) dold så att varje person må belönas enligt det som den strävat för.'” [Taha: 9–15]

Så var det under begynnelsen av hans tid som Sändebud, han ingöts med trosläran av tawhid och förpliktigades den, att etablera den i sig själv och att vara dess företrädare i sitt liv.

Sedan anförtroddes han med plikten att kalla till denna väldiga grund och sändes till Faraon. Och Allah tydliggjorde för honom det korrekta sättet att kalla på (da’wah) och den visa metodiken som han skulle möta Faraon med.

Allah, den Högste, sa:
”Bege dig till Faraon för sannerligen har han överskridit gränserna, och säg till honom, ’Ska du inte rena dig (från dina synder), och låta mig vägleda dig till din Herre så att du må få gudsfruktan?'” [al-Nazi’at: 17–19]

Och Han stärkte honom med stödet av hans bror Haroun, så att bevisen verkligen skulle fastställas. Och Han lärde dem att använda mjukhet och mildhet i kallet då det är det bästa sättet att uppnå vägledning för dem som Allah önskar vägleda:

”Gå ni båda till Faraon för han har sannerligen överskridit, och tala med honom milt så att han må acceptera varningen och frukta och vara lydig mot sin Herre.” [Taha: 43–44]

Så de utförde det som Allah beordrat dem med och kallade honom till Allah, med önskan om hans vägledning och rening, så att han skulle bli en av dem som fruktar Allah och aktar sig för och de onda konsekvenserna för shirk och förtryck. Men han svarade inte på detta visa och fridfulla kall. Så Mose bevisade hans Profetskap och sanningen i hans budskap genom storslagna tecken, men den förtryckande Faraon ökade endast sin överträdelse och förnekelse:

”Men han förnekade och trotsade, därefter vände han sig bort och skyndade, han församlade och utropade, ’Jag är er herre, den högste!’ Så Allah bestraffade honom som ett avskräckande exempel efter döden och innan.” [al-Nazi’at: 21–25]

 

Upptrappningen av Faraos överträdelser och hur Mose och hans Folk Mötte det med Fast Tålamod och Uthållighet

”Och hövdingarna för Faraons folk sade, ’Ska ni låta Mose och hans folk sprida fördärv på jorden och att sluta dyrka dig?’ Han sade, ’Vi ska döda deras söner och låta deras kvinnor leva, då får vi full makt över dem.'” [al-A’raf: 127]

Så vad var det för synd som Mose och hans folk hade begått enligt dessa brottslingar?!! Inget brott, förutom att de kallade till tawhid gällande Allah och att de höll fast vid det, och att de inte trodde på  Faraon och hans avgudar.

Så vad var Moses svar gentemot dessa hemska kränkningar som gick över alla gränser i dess djuriskhet och brutalitet?!

Sannerligen var det att förbli stadiga på den korrekta tron och att ha vackert tålamod och att söka Allahs hjälp i att möta dessa svårigheter, och att därefter invänta den goda följden, och seger är en prisvärdig konsekvens av denna stadfästhet på tron och tålamod.

”Mose sade till sitt folk, ’Sök hjälp av Allah och var tålamodiga, jorden tillhör Allah, Han väljer den han vill bland Hans tjänare som efterträdare. Och slutet hör till de gudfruktiga.'” [al-A’raf: 128]

Och när det inte återstod något hopp om att Faraon och hans folk skulle tro och prövningarna som Israels Avkommor utsattes för blev för svåra, då var Moses enda krav från Faraon att han skulle ge Israelerna friheten att utvandra och migrera dit Allah vill att de ska hamna, för att rädda dem från tortyr och bestraffning.

”Så gå ni båda till Faraon och säg, ’Vi är din Herres Sändebud, så sänd Israels Avkommor med oss och tortera inte dem. Vi har kommit med klara tecken från din Herre, och räddad är den som följer vägledningen.'” [Taha: 47]

Det var ett ädelt kall till tawhid gällande Allah som innefattade upplysning och visdom. Och det innefattade även ett iver för att vägleda de kallade och att rena dem, och de högsta graderna av tålamod i att stå ut med angrepp under konfrontation med överträdarna och de högmodiga. Och att lösa svåra situationer med vishet och tålamod tillsammans med de starkaste förhoppningarna om de troendes seger och förtryckarnas undergång. Och i den finns det lärdomar och uppmaningar för den som kallar för att nå synen av Allahs ansikte, och som önskar att förbättra människornas tillstånd och få dem att komma närmare Allah och att vägleda dem till Hans raka väg.

 

 

[1] De läror som uppenbarades för honom och som han lärde ut muntligt och praktiskt.

[2] Umma: Det islamiska folket / den muslimska församlingen.

[3] Dolda intelligenta väsen.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.