Att ena muslimerna

Shaykh Ahmad bin Yahyâ an-Nadjmî
(Ur ”al-Mawrid al-´Adhb az-Zulâl/Den friska rena källan”, sid. 96-98)
Källa och översättning: Darulhadith.com

Allâh (ta´âlâ) säger:
”Du har inte ansvar för dem som ger upphov till splittring i sin religion och bildar sekter.” [6:159] ”Detta ert samfund är i sanning ett samfund och Jag är er Herre. Frukta därför Mig! Men de har slagit sönder denna enhet och splittrats i sekter, där medlemmarna i varje sekt gläds åt sitt.” [23:52-53] ”Njut, ni sändebud, av allt som är gott och sunt och lev rättskaffens; Jag har full vetskap om vad ni gör.” [23:51]

Dessa tre verser tyder på att den goda handlingen samtliga sändebud beordrats att utföra, baseras på två frågor:
1. Att enbart dyrka Allâh.
2. Att ena (det muslimska) Samfundet.

Vad berör att enbart dyrka Allâh, gäller det att ägna samtliga typer av dyrkan till Allâh, denna skapelses Skapare, ensam.

Och vad beträffar att ena Samfundet, gäller det att dyrka Allâh med den troslära och dyrkan sändebuden föreskrivit. Hela samfundet måste vara på detta vis; dess Herre är en, dess troslära är en och dess profet är en. Han är Imâmen vars Sharî´ah de följer. Deras syfte är ett, nämligen att låta Allâhs Ord vara det högsta bland sig själva och andra. Dessutom är deras mål ett; att uppnå Allâhs välbehag, paradis och räddning från Hans vrede och elden. Men folket har gjort saker och ting de inte har befallts. Detta ledde till att de splittrades och delades upp till sekter; fulla av hat och ilska mot alla andra. Varje sekt tror att den har rätt, medan alla andra har fel. Varenda sekt är nöjd med den det har. Meningsskiljaktigheter fordrar inte splittring och uppdelning om de inte har med grunderna och trosläran att göra, t.ex Tawhîd med dessa tre kategorier.

Den som anser det vara tillåtet att söka skydd av skapelsen om det ingen annan än Allâh förmår att utföra, tar lätt på att göra Tawâf runt gravarna, offra och avge löften i deras namn, be till dem för att uppnå gott och undkomma ont, anser att den som utför dessa handlingar fortfarande är Muslim, kallar honom för broder och låter honom vara medlem i sin rörelse, har rivit Tawhîd-ul-Ulûhiyyah med sin handling.

  • Samma sak gäller den som misstolkar Allahs egenskaper på ett som fordrar att deras egentliga innebörd nekas, vilket Asha´riyyah gör.
  • Samma sak gäller den som förnekar Allahs egenskaper helt och hållet, vilket Djahmiyyah och Mu´tazilah gör.
  • Samma sak gäller den som hävdar att Qur’ânen inte är Allâhs Tal, att den är skapad som alla andra skapelser och att Allâh inte kommer att ses av de troende i livet efter detta, vilket Mu´tazilah gör.
  • Samma sak gäller den som påstår att skapelsen skapar sina handlingar, vilket Qadariyyah gör.
  • Samma sak gäller den som menar att skapelsen saknar fri vilja, vilket Djabariyyah gör.
  • Samma sak gäller den som hävdar att en person som gör en stor synd för evigt kommer att vistas i helvetet, vilket Khawâridj gör.
  • Samma sak gäller den som påstår att en person som gör en stor synd befinner sig i ett tillstånd mellan tro (Îmân) och otro (Kufr), vilket Mu´tazilah gör.
  • Samma sak gäller den som menar att tron inte skadas av synder och att den enbart består av bekräftelse utan tal och handling, vilket Murdji’ah gör.
  • Samma sak gäller den som säger att läsning av en viss Tarîqahs eller Shaykhs skrifter är bättre än läsning av Qur’ân eller profetiska ahâdîth, att dessa skrifter är sanningen eller föredrar en Sûfî-Tarîqah i stället för Salafs troslära.
  • Samma sak gäller den som säger att de Tolv Imâmerna är felfria, att Sahâbah är otrogna eftersom de lät Abû Bakr, ´Umar och ´Uthmân ta hand om ledarskapet före ´Alî och att det är tillåtet att skymfa dem, vilket Râfidhah gör.

Dessa trosläror och dylikt är vad som har delat upp Samfundet. Dessa meningsskiljaktigheter fordrar splittring.

Angående meningsskiljaktigheter inom förgreningarna (Furû´), fordrar de inte splittring. Inte heller fördömer den ene den andre, ty dessa meningsskiljaktigheter förekom på profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) tid. Detta innebar däremot inte att någon kritiserades eller behandlades på ett våldsamt sätt. I Sahîh al-Bukhârî rapporteras det att Ibn ´Umar (radhiya Allâhu ´anhumâ) berättade att profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade:
”Ingen av er skall förrätta Salât-ul-´Asr före Banû Quraydhah”.
På vägen gick tiden till Salât-ul-´Asr in. Då sade en grupp:
”Vi skall inte förrätta bönen till dess att vi kommer till dem”.
medan en annan sade:
”Jo, vi skall förrätta bönen nu”.
Därefter fick profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) reda på det utan att kritisera någon.” [al-Bukhârî (4119)]

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.